En lärorik och händelserik sjukdag

Länge sen sist kan man konstatera. Tyvärr är det ju så att nuförtiden sitter man på kvällarna och skriver små fjantiga kommentarer på Facebook istället för att göra nåt vettigt av den lilla fritid man har. Och sedan FB-gruppen "Sollefteå från förr" skapades har man knappt tid att dricka kaffe på kvällen. Det är en fantastisk nostagitripp att titta på alla gamla bilder från sin hemstad och läsa alla minnen som dom 1.800 medlemmarna har från dom 1.750 bilderna.
Men så blir man plötsligt sjuk en dag eller två och då har man lite mer tid att ägna sig åt lite djupare funderingar på vardagen och livet.
Idag var en sådan dag.
Jag hade bestämt redan på Söndag kväll att "på måndag ska jag vara hemma från jobbet". Jag har legat i sjuksängen i tre dagar och ni vet hur det brukar kännas då. Det är knappt benen bär en till matbordet.
Sagt och gjort. Redan igår kväll skickade jag ett mail till min chef och förklarade situationen. På det viset slipper jag kliva upp klockan sju på morgonen och ringa in min djupa beklagan över att jag tyvärr inte har någon möjlighet att närvara idag. Detta luriga knep gjorde att jag kunde sova till klockan nio i morse. Helt fantastiskt för att vara en måndag.
Även magen har ställt in sig på en lugnare tillvaro, kunde jag märka vid frukosten. Den sade ifrån redan efter två mackor, mot normalt fyra.
Efter frukosten startade jag min laptop och drog igång jobb-mailen. ( Ja, jag vet att jag är sjuk. På flera sätt). Där fick jag se att jag borde nog skicka en instruktion om en viktig sak till alla mina kamrater på kontoret i Katrineholm. Det var ju fort gjort. Sen ringde telefonen. Det var en kollega som berättade att tidredovisningssystemet på jobbet hade kraschat. Det var också rätt snabbt avklarat per telefon.
Sen upptäckte jag i min mobiltelefon att han hade försökt ringa mig redan klockan sju på morgonen, men jag hade ju varit taktisk och lämnar mobilen en trappa ned så jag inte skulle höra den. (Förlåt Fredrik).
Ja, men nu måste jag väl ändå röra på benen lite så dom inte somnar igen, tänkte jag, och kom av någon fullständigt outgrundlig anledning på att jag skulle städa ett par bokhyllor.
Det var en knäpp men givande idé
Det började med att jag hittade två likadana inbundna ex av Henning Mankells "Den orolige mannen". Det enda som skilde dem åt var att dom stod i olika bokhyllor.
Sen kunde jag konstatera att jag har åtta (8) st sådana där jättestora tegelstenstunga världsatlaser. Ni vet såna som man brukar köpa på bokrean oavsett om man behöver som eller ej. Precis som kokböcker.
Dessutom hittade jag en del gamla bilder och skolkataloger som jag kan publicera på "Sollefteå från förr". Det brukar uppskattas.
Resultatet blev i alla fall fyra pinfulla papperskasar från Konsum, fyllda med böcker och tidskrifter.
Dom var så tunga att handtagen rämnade direkt när jag försökte lyfta dom från golvet.
Jag tänkte att det är väl lika bra att åka till återvinningsstationen direkt så jag lastade bilen full.
Bilen förresten. Den har börjat bete sig skumt på sistone. Centrallåstet har fått hicka och kör ett helt eget race. Medan jag kör låter det Flip Flop Flip Flop Flip Flop hela tiden och jag ser hur låsknapparna på dörrarna flaxar som lärkvingar. Och det gäller att inte kliva ur bilen och stänga dörrarna utan att vara söker på att man har nycklarna med sig, eftersom dörrarna kan låsas närsom helst. Det värsta är att dom kan även låsas upp när som helst, och det känns ju inte så tryggt, om man har lämnat kärran på nån parkering. Jaja. Slut på den parentesen.
Framme vid containarna (?) fick jag lära mig att böcker med hårda pärmar, det får man minsann inte slänga här. Nähä? Var fasen kastar man böcker med hårda pärmar? Är det någon som vet?
Ordentlig som jag är tog jag dom med mig hem igen i avvaktan på svar.
När jag ända var i Långsele bestämde jag mig för att köpa lite smörgåspålägg på Konsum.
Jag stövlade fram till den manuella charkdisken som visade sig inte finnas längre. Den var nedlagd sedan en tid tillbaka. ( Hm, när fan handlade jag senast, tänkte jag). Jag klagade till en tjej i personalen och hon lovade att fixa tillbaka den manuella disken, trots styrelsebeslutet. Sån personal gillar jag.
När jag handlat färdigt kom jag på att jag måste tanka också, så jag svepte in på OK-macken i Långsele.
Trodde jag, ja. Fan, hela macken var borta. Kvar var bara en sketen grusplan. (Hm, när fan tankade jag senast, tänkte jag). Jag var tvungen att åka till en annan mack och där hade dom byggt om två av pumparna till blomlådor. Men vad är det som händer i den här byn?
Svårt chockad drog jag hemåt. Strax innan jag nådde mitt hus såg jag en massa gubbar med oranga? (brandgula) västar som stod en bit nedanför min tomt och kliade sig i huvet. Jag var tvungen och göra dem sällskap. Det visade sig att dom misstänkte att det var ett stort läckage på kommunens huvudvattenledning. Det var väldigt blött just där och dom frågade mig om det var normalt.
 -Inte vet jag, svarade jag.
-Jamen du bor ju 25 meter härifrån, sa dom.
-Ja du, sa jag. Jag törs inte titta så noga efter vattenläckor. Sist jag gjorde det upptäckte jag att min gräsmatta utanför köksfönstret var grön den 22:a december och det var minus 33 grader och en halvmeter snö på alla andra ställen. De julbestyren glömmer jag inte i första taget.
Jag lämnade dem åt sina öden. Som tur är har jag vatten från en egen brunn som vår vattenförening sköter.
När jag kom in upptäckte jag att klockan var sju på kvällen och jag hade glömt att äta nåt idag. Ja, förutom dom där två mackorna till frukost då.
Jag hittade nåt i frysen och en halvt uppdrucken Zeunerts julmust i kylen som jag hade lämnat igår.
För att inte kolsyran skulle försvinna hade jag satt en gummikork på flaskan.
När jag satte mig vid bordet small det och korken flög i taget. Tackar tackar, sa jag för mig själv.
Efter maten såg jag några intorkade gamla fäckar på golvet som jag rengjode med en sån där Scotch Brite-svamp, ni vet. Jodå, fläckarna gick bort, men istället blev det fula matta skrapmärken av svampen. Jag försökte få bort dom med microfiberduk och andra underverk, men det gick inte.
- FAN skrek jag lite tyst för mig själv. (Det var knappt närmaste grannen, 50 meter bort, hörde det).
Jag sparkade till golvet med foten och såg till min förvåning att just där jag hade sparkat så gick märkena bort. Så jag torkade hela golvet med strumporna på fötterna och nu glänser det som aldrig förr.
Ja herre jösses vilken händelserik dag det kan bli när man är hemma och är sjuk.

Jag försöker komma på någon avslutande sensmoral, men det blev alltför svårt