Nu är det dags att försöka skriva en liten "res-ume" över vår tripp till Italien förra veckan.
Denna resa som jag surrat så mycket om tidigare blev precis den succé som jag hade förväntat mig. Jag rekommenderar den varmt till alla vandringsintresserade vänner. Om du däremot inte tycker om att röra på dig och vara ute och gå hela dagarna, utan du kanske föredrar en vecka på stranden, då ska du välja en helt annan resa.
Det var ganska krävande urflykter, även om dagsetapperna inte var så långa (max 12 km). Däremot var underlaget väldigt stenigt och ojämnt, och höjdskillnaderna stora, både uppför och nedför. Tro inte att det är lättare att gå nedför de branta stigarna. Det är snarare tvärtom.Det kräver koncentration och en del benstyrka. med tanke på de otroligt vackra vyerna som uppenbarade sig hela dagarna kunde det ibland bli lite si och så med koncentrationen.
Det mesta hänger dock på skorna. Den absolut viktigaste detaljen i utrustningen är SKORNA.
Ett par rejäla vandrarkängor, gärna med lite högre skaft är ett måste. Om det är "risk" för stark sol bör man även ha med sig en "kepa" och solglasögon. Vandringsstavar (gåstavar) är inte heller så dumt med tanke på den kuperade terrängen. Ta med regnkläder också för säkerhets skull. Om du gör det så kan du vara säker på att det inte blir nåt regn :-) På tal om vattten. Glöm alla plastflaskor med bubbelvatten som finns i butikerna. Det går alldeles utmärkt att dricka vatten ur alla de kranar som finns ute i naturen. Guiden visste precis var de fanns och hur långt det var till nästa. Därför kunde man fylla sina egna vattenflaskor lite här och där. Även vattnet i kranarna på hotellet var helt OK att dricka.
När man läser en dag-för-dag-blogg, så vet ni hur konstigt det kan bli. Senaste händelsen börjar överst. Då får man scrolla ned till sista stycket och läsa det. Sedan får man scrolla upp till början av nästa stycke och läsa det o.s.v. ( Om man inte nyttjar några för mig oupptäckta finesser ). Därför skriver jag allt i ett svep istället.
Fredag 18 Sept
Väskan har varit packad några dagar och nu bär det iväg till resans allra första delmål, KRAMFORS. Resan gick bra. Anita hade, som vanligt, varit klok nog att inse att en semester ska firas med äkta skumpa. "Samma som Bond dricker" påstod hon.
Lördag 19 Sept
Dagen första etappmål blir SUNDSVALL. Tåget skulle inte gå förrän kl 6 ikväll, så vi hade gott om tid. Jag köpte två nya extraljus på Biltema. Dom gamla blev ju stulna, som jag nämnde tidigare. Vi lyxade till det med en gourmet-middag på IKEA. Det enda positiva med den var att "Det kan bara bli bättre".
Vi beslöt att parkera bilen vi järnvägsstationen.
Vilken chock när vi skulle betala i automaten: Över 600 kronor !!! Dessutom var man tvungen att trycka en gång för varje 10-krona. Efter 65 tryckningar stod det äntligen "Mån 28 Sep" i displayen.
Vilken chock när vi skulle betala i automaten: Över 600 kronor !!! Dessutom var man tvungen att trycka en gång för varje 10-krona. Efter 65 tryckningar stod det äntligen "Mån 28 Sep" i displayen.
Inne på stationen överfölls vi av en man som med övertygande argumentation förklarade att han hatade Sverige. Han frågade mig hur man skulle göra för att slippa begravas i landet. Jag tänkte försöka övertyga honom att Sverige är ett fantastiskt land att leva och dö i, men varför riskera resan redan innan vi har kommit iväg. Vi gick och letade ett öl-ställe iställe´. Men Saloonen var stängd , och vi hittade en soffa på behörigt avstånd från landsförrädaren.
18:05 - Äntligen på tåget. Kände mig upprymd av en intensiv längtan. Tiden gick alltför sakta. Som tur var hade jag sällskap av Harry (se tidigare inlägg). Harry var i Bangkok för att reda ut ett mord på en norsk ambassadör. Hyfsat spännande, men jag anade tidigt vem som var mördaren.
Vi tågbytet i Gävle hade Anita smittats av min längtan och började tjyv-vandra runt en soffa på perrongen.
Strax före midnatt anlände vi äntligen till Arlanda och kunde se fram emot en natt på Rest & Fly.
Rummen är bara 2x2 meter, men sängarna är sköna.
Söndag 20 Sept
Pigga som ett par lärk-ungar spratt vi ur sängen kl 4. Chekade in och åt en frukost innanför murarna.
Vi träffade ett par med temaresors etikett på resväskan vid incheckningen och förstod att de tillhörde samma grupp som vi. Dom var från Nordmaling
Tyvärr fick jag och Anita inte sitta bredvid varandra på planet. Personalen var dansk och jag begrep inte ett jävla dugg av deras snack. Som tur var så är deras engelska bättre än finnarnas. (Ett kapitel för sig).
Tråkig transportsträcka. Harry räddade mig ännu en gång. Min mördare blev frikänd, men jag misstänkte honom ändå.
Efter ett planbyte i Köpenhamn landade vi på Milano´s flygplats Malpensa. Jag fick min resväska direkt vid bagagebandet, men Anita fick vänta väldigt länge. Till slut såg jag på långt håll en tjusig elegant dam med stråhatt som lade beslag på en resväska som liknade Anitas.
- Skynda dig och spring och kolla om det är din, sa jag. Det var det.
Vilken jäkla tur att vi hade satt färgade band på väskorna för att vi skulle känna igen dem.- Skynda dig och spring och kolla om det är din, sa jag. Det var det.
(Ett bra tips)
Det skulle senare visa sig att stråhatten tillhörde vår grupp.
En engelsktalande guide och en buss väntade oss utanför. För första gången fick vi nu se gruppens sammansättning. Jag blev lite förvånad över att medelåldern såg ganska hög ut. Jag gissade på c:a 60 år. Man kände sig ung och fräsch :-)
(Det skulle visa sig senare att åldern och orken har inget samband)
Hotell Heritage visade sig vara beläget i Milano´s eget Chinatown. Inte en enda o-kinesiskt affär så långt ögat nådde. Men hotellet var jättefint, med stora härliga rum.
Vi packade upp det nödvändigaste, fick en stadskarta i receptionen och letade rätt på närmaste spårvagnsstation för att ta oss in till centrum. Först hade vi funderat på att gå på fotboll mellan Milan och Bologna, men vi prioriterade stadens sevärdheter istället. I den här staden finns ett par måsten: Domkyrkan (Duomo) och Scala-teatern. Men först en lunch och en flaska vin på centrums närmaste trattoria med en fantastiskt vy mot Duomo. Jag säger bara "owow.." En pasta med en massa goda tillbehör + ett rödvin från Montepulcioano.
Kyrkan är så fantastsik vacker utvändigt med sin vita fasad och insidan är Mörk, Mystisk och Mäktig.
Scala-teatern däremot hoppas jag har sin storhet invändigt. Från utsidan var det inte mycket att se.
Fötterna blev trötta och vi slog oss ned vid en bar i en jättestor galleria och beställde varsitt glas rödvin. Vi fick vitt vin och en skål med chips, men det var gott ändå.
Vi tog spårvagnen tillbaka till hotellet igen och sov ett par timmar.
Med nya krafter gav vi oss ut på stan igen. Vi bestämde oss för att försöka hitta en restaurang en bit utanför centrum, och hamnade vid en jättetrevlig trattoria och beställde varsin pizza oc
h en flaska rödvin. Båda delarna var fantastsikt goda. Bland de godaste pizzor jag har ätit. Vid bordet intill satte sig en italienare med en indier i sällskap. Vi småpratade med dem och det utvecklade sig till en jättetrevlig kväll, med visitkortsutbyte. Det visade sig att mannen från Indien var ägare och föreståndare för ett barnhem som tog hand om föräldralösa barn i sydöstra Indien. Jag tog några foton på dem och lovade att maila dem till honom.
h en flaska rödvin. Båda delarna var fantastsikt goda. Bland de godaste pizzor jag har ätit. Vid bordet intill satte sig en italienare med en indier i sällskap. Vi småpratade med dem och det utvecklade sig till en jättetrevlig kväll, med visitkortsutbyte. Det visade sig att mannen från Indien var ägare och föreståndare för ett barnhem som tog hand om föräldralösa barn i sydöstra Indien. Jag tog några foton på dem och lovade att maila dem till honom.
Nöjda med kvällen åkte vi "hem" till Chinatown igen. Nu var vi mätta och erfarna spårvagnsresenärer.
På kvällen träffade vi den ordinarie, svenska guiden Linda.
Måndag 21 Sept
Vaknade tidigt på morgonen och fick en chock när jag tittade ut genom fönstret. DET REGNADE.
Inte för att det spelade så stor roll. Vi skulle ju åka buss hela förmiddan till kusten, men regn fanns inte i min sinnevärd. Inte i Italien.
Det var en spännande bussfärd genom långa tunnlar och höga broar.
Det var en spännande bussfärd genom långa tunnlar och höga broar.
Försök att föreställa dig den härliga känslan när solen bryter igenom, efter 3 timmars ihärdigt regnande, och hela det Liguriska havet med sin dramatiska kustlinje uppenbarar sig framför dig.
Vi passerade Genova (Genua) och fortsatte till den vackra kuststaden Santa Margharita, där resans första vandring skulle starta. Solen sken från en klarblå himmel och det var plötsligt 25 grader (varmt). Vi fördelade picknicken som guiden hade inhandlat, och startade vandringen som från början följde strandremsan en bit.
MEN HALLÅ ! Vad fort dom går. Är det nån tävling ? Genast förstod jag att det här blir inga stillsamma promenader. Här gällde det att hänga med.
Efter några hundra meter bar det iväg uppför en lång, ganska brant, smal stig. Stadigt uppför i c:a 3 kilometer. Som tur var visade det sig att guiden var utbildad biolog och ville gärna stanna till med jämna mellanrum och berätta vad alla växter heter. Hon var verkligen kunnig på sitt specialområde och vi fick veta det latinska namnet på varenda buske vi passerade.
Nu bar det iväg nedför !
Efter några obligatoriska glas vin och öl var det dags att stiga ombord på båten som skulle ta oss till Rapallo där bussen väntade.
En dryg timme och en massa tunnlar senare var vi i vår "hemstad" La Spezia. En stad som fullständigt dominerades av den jättestora hamnen med militära baser samt båtvarv och lastkajer. Turismen har hållits utanför La Spezia.
Hotell Jolly, såg hyfsat ut, men tyvärr ingen höjdare. Vårt första rum stank av tobaksrök och vi fick byta direkt. Det nya rummet var lite mindre och fönstret såg ut som en liten glugg. Skit samma, här skulle vi ju bara sova. Trodde vi. Den första gemensamma middagen ägde rum på hotellet och den kan vi glömma direkt. Ingen var nöjd. Men sängarna var bra.
Tisdag 22 Sept
Dagens vandring började högt upp i bergen i en liten mysig stad som heter Monte Marcello. Områder ligger ett par mil från La Spezia på den östra sidan av havsviken. Monte Marcello är en stad som håller på att avfolkas som så många andra små städer uppe i bergen.
I dag blev det bara utför hela vägen, men en hänförande utsikt mot havet och städerna Tellaro och Lerici.
Krokus växte vilt längs stigen, och även Rosmarin i form av stora buskar.Dagen picknick spelade i samma division som gårdagens. Absolut en av dagens höjdpunkter.
På vägen ned till den pittoreska lilla staden Tellaro hände ett litet missöde för en av damerna i sällskapet. Sulorna lossnade från hennes båda skor. Det säger en del om den branta steniga terrängen. Under tiden hon fixade skorna hittade vi andra en liten bodega där vi kunde släcka törsten med en öl eller liknande. 
En rolig detalj som är genomgående i alla små kuststäder är de varierande färgerna på husfasaderna. Ofta i glada pastellfärger med kontraster mellan fönsterluckor, dörrar och väggar. Men lika ofta har färgen flagnat och behovet av ommålning är stort.
Dagens etapp innehöll veckans verkliga prövning. En lång, jättebrant, asfalterad väg rakt upp till himmelen, kändes det som. Om man har klarat den då klarar man resten också.
Slutstationen för dagen var badstranden i Lerici. Badsäsongen är nästan över så det är gott om plats på stränderna så här års. Efter flera timmars vandring i svettiga kläder från en stekande sol är det en härlig belöning att få kasta sig i det c:a 23-gradiga havet.
Buss till hotellet och ytterligare en medioker middag i hotellrestaurangen, dock bättre än gårdagens.
Ut och festa på kvällen kunde man glömma. Det var bara sängen som gällde. Kl 22 slocknade vi helt ovaggade. Inte ens Harry fick någon uppmärksamhet.
Onsdag 23 Sept
"Kinkigt värre i Cinque Terre"
Så var det dags för resans absoluta höjdpunkt och den egentliga anledningen till resan överhuvudtaget: Vandringen i Cinque Terre.
Detta omtalade område som finns på alla erfarna vandrares läppar. Hela regionen är ett världsarv och en av Italiens nationalparker. Här finns inga "riktiga" bilvägar. Man kan nå de flesta av kuststäderna med bil, men bara om det är absolut nödvändigt. Annars är det tåget eller apostlahästarna som gäller. (Vanliga hästar går förmodligen också bra, även om jag aldrig såg några). Tåget går i en tunnel längs hela kustremsan och tittar bara fram en väldigt kort sträcka vid varje stad.
Det finns flera vandringsleder i området, men den mest kända är den som förbinder orterna Rio Maggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza och Monte Rosso.
Efter en kort tågresa från La Spezia kliver vi av vid den första stationen som är RioMaggiore. Vi var inte ensamma. Den pyttelilla stationen kryllade av turister. Alla med samma intresse.
Man måste lösa biljett för att få vandra längs de välpreparerade lederna. Om pengarna går till att befrämja säkerheten längs leden, så betalar man gärna en liten slant.
Den första, och mest kända, sträckan kallas Via dell´Amore (Kärleksstigen) och går mellan byarna RioMaggiore och Manarola. Den byggdes en gång i tiden för att ungdomarna i de båda byarna skulle kunna hälsa på varandra och umgås.
Stigen löper längs en klippvägg som stupar rakt ned i havet på c:a 90 meters höjd. Utsikten är obeskrivligt vacker.
Tanten på bilden var inte med på vår vandring, men jag är övertygad om att hon har gått längs stigarna många gånger under sitt liv. Hon får representera invånarna i de gamla byarna. Längs hela första sträckan finns ett räcke att hålla sig i och som ska förhindra att folk med anlag för svindel drullar utför stupet. Under årens lopp har vandrare satt fast hänglås i detta räcke och kastat nycklarna i havet som bevis på den eviga kärleken. En slags förlovning. Givetvis hade jag också förberett ett hänglås med gravyr som nu hänger för evigt bland alla de övriga. 
Denna skulptur finns nog i många fotografers samlingar. Det som ser ut som druvklasar i bakgrunden är alltså hänglås.
Mellan de två första byarna är det bara 2-3 km och det blir en lättsam och ganska snabb vandring. Manarola är en väldigt liten by men otroligt charmig med sina olikfärgade husfasader. Eftersom byarna inte har några riktiga hamnar, måste fiskarna dra upp sina båtar på torget eller på gatan varje kväll. Det ser extra pittoreskt ut. Som tur är handlar det inte om några stora fartyg utan mest små roddbåtar.
Nästa by heter Corniglia. Den enda av de fem byarna som inte ligger direkt vid vattnet utan uppe på ett dramatiskt stup. Vandringen mellan Manarola och Corniglia är lätt, men för att komma upp till byn måste man gå uppför en stentrappa på 377 trappsteg. (382 säger dom som har räknat). Det gick förvånansvärt bra för alla i gruppen. Väl uppe träffade vi en annan grupp svenskar med samma intresse som vi.
Corniglia visade sig också vara en riktig pärla. Vi stannade där i en och en halv timme och åt lunch på en liten enkel restaurang vid ett torg. Vi passade också på att fylla på vattenflaskorna vid den kran som fanns på torget.
Fr.o.m. nu blev det betydligt tuffare vandring. Många valde att ta tåget härifrån till Vernazza och slutligen MonteRosso. Jag bestämde mig för att gå. Denna sträcka bjöd på en del utmaningar i vertikal led, men några egentliga svårigheter innebar det inte. Bara mer ansträngande.
En blick bakåt mot Corneglia gjorde att man tyckte att det var synd att lämna byn.
Vernazza anses av många som den allra vackraste byn. De vy man får över byn när man närmar sig uppifrån är fantastisk vacker och dramatisk.
Hur kan någon överhuvudtaget komma på iden att bygga hus på en sådan plats, kan man undra.
Sista trappan var så jobbig att gå utför så jag var tvungen att småspringa. Då belastar man inte knäna så länge vid varje steg. Å andra sidan fick man vara väldigt försiktig i trapporna. Vernazza var en dröm. Men drömmen innehöll också massor av turister. Nästan lite jobbigt att inte få ha pärlan för sig själv.
Här fanns badmöjligheter vid en liten sandstrand nedanför torget, men jag tyckte att det var för trångt för att bada. Det blev en öl i en bar ute på piren istället. Sista sträckan mot Monte Rosso skulle vara den allra mest krävande. Guiden berättade att hon hade köpt båtbiljetter till hela gruppen från Monte Rosso och ända hem till La Spezia. Det innebar att det blev lite smått om tid att gå den sista sträckan. Dessutom skulle man då inte hinna bada i Monte Rosso, vilket kändes som ett måste när det var 27 grader och stekande sol. Efter en lång överläggning med mig själv, beslutade jag mig för att ta tåget den siste sträckan. Ett svårt beslut. Det kändes som ett svek mot sig själv att inte gå hela vägen. Å andra sidan var det bara två stycken som skulle gå. Badet i Monte Rosso uppvägde de negativa funderingarna. Det var underbart.
Båtresan tillbaka var en perfekt sammanfattning av dagens etapp. Man fick se hela kustremsan från havet och det gav ett annat perspektiv på både vår egen prestation och på den prestation som pionjärerna i denna region en gång utförde.
Fiskare är ett bekymmerslöst folkslag. Totalt avskärmade från omvärlden.
Corniglia från havet - fantastiskt
Efter hemkomsten var det dags för en fiskmiddag på en lokal trattoria i La Spezia.
Det var jättegott.
Förrätt: Räkor, musslor, bläckfisk m.m.
Primo: Pasta med havets läckerheter
Segundo: Braxen med bamseräka
Efterrätt: Glass med kaffe.
Det blev många intryck att smälta från denna dag. Ärligt talat så var en dag för kort tid för alla upplevelser.
Dessutom gick vi alldeles för fort. Jag rekommenderar alla som tänker besöka Cinque Terre att avsätta minst två dagar. Man behöver stanna och njuta på många platser, gå ned till havet och bada, sola, känna atmosfären, fundera, "va sig själv för en stund".
Sängen hägrade kl 23 och jag stöp handlöst i den.
Sorry Harry
Torsdag 24 Sept
Båtfärd till PortoVenere. Ytterligare en fantastisk stad med en dramatisk stadsbild, mångfärgade hus kringgärdad av medeltida borg och kyrkan på en udde mot havet.
Vi bytte till en annan båt som först tog oss på en tripp runt hela ön Palmaria. Därefter landsteg vi på ön. Dagens etapp var helt enkelt en vandring runt Palmaria och en picknick på toppen av berget mitt på ön. Som vanligt tjusiga vyer åt alla håll. Picknicken avnjöts under ett av de största träd jag har sett. Det gav en skön skugga över hela gruppen.
Efter hemkomsten var det dags för en fiskmiddag på en lokal trattoria i La Spezia.
Det var jättegott.
Förrätt: Räkor, musslor, bläckfisk m.m.
Primo: Pasta med havets läckerheter
Segundo: Braxen med bamseräka
Efterrätt: Glass med kaffe.
Det blev många intryck att smälta från denna dag. Ärligt talat så var en dag för kort tid för alla upplevelser.
Dessutom gick vi alldeles för fort. Jag rekommenderar alla som tänker besöka Cinque Terre att avsätta minst två dagar. Man behöver stanna och njuta på många platser, gå ned till havet och bada, sola, känna atmosfären, fundera, "va sig själv för en stund".
Sängen hägrade kl 23 och jag stöp handlöst i den.
Sorry Harry
Torsdag 24 Sept
Båtfärd till PortoVenere. Ytterligare en fantastisk stad med en dramatisk stadsbild, mångfärgade hus kringgärdad av medeltida borg och kyrkan på en udde mot havet.
Dagens vandring var lättsam och vi betecknade det som en vilodag. Båten tog oss tillbaka till La Spezia och vi hade hela kvällen fri för egna aktiviteter.
Det blev en promenad i stadskärnan och vi hamnade till slut på en restaurang som vi tyckte såg trevlig ut. Det visade sig att det satt redan 4 personer från vår grupp där och efter en kort stund dök det upp ytterligare ett par vid vårt bord. Den stackars unga kyparen hade ett väldigt bestyr att servera oss på ett tillfredsställande sätt. Potatisen kom in först när vi hade ätit upp allt det övriga. Vi fick inga vinglas trots att vi hade sagt till två gånger. Till slut snodde vi glasen från grannens bord. Min mat var ingen kulinarisk upplevelse, men några var nöjda och vi hade en rolig och trevlig kväll.
Jo förresten , förrätten var väldigt god.
Parmaskinka med Mozarella-ost. Smutt !
Oj, jag höll på att glömma tiramisun till efterrätt. Inte heller fy skam.
Men kalvkött med gorgonzola-sås lät godare än vad det var.
Eftersom dagen hade varit tämligen vilosam orkade jag ägna ett gott antal sidor åt Harry innan jag somnade.
Börjar inse att det här var ett av Harrys bottennapp. Hans övriga äventyr har varit betydligt bättre.
Fredag 25 Sept
- "Japaner, Japaner"
Idag blev vi hämtade av en betydligt mindre buss. Förklaringen kom ganska snart. Vägen upp till dagens startplats (Bolano) var otroligt brant och slingrig. En vanlig buss hade aldrig tagit sig dit upp.
Vandringen denna dag skedde utmed "Alta Via", gamla vägen: En stor skillnad mot tidigare vandringar var att nu bestod underlaget av behaglig sand. Inga stenar och rötter som man hela tiden varit tvungen att se upp (eller ned) för. Vi öppnade hårt med en lång uppförsbacke, men sedan var det en jämn stigning upp till 710 m (vi startade på 550 m). 
Dagens picknick blev en extra upplevelse. PÅ 710 meters höjd dök det plötsligt upp en liten "bodega".
Tro det eller ej, men Linda hade bokat in oss där. Hon kände kvinnan som ägde stället. Vi fick duka upp vår medhavda picknick på ett långbord och fick sitta på stolar (låter inte så märkvärdigt, men efter flera timmars vandring uppskattar man det.) Förutom vår egen mat dukade kvinnan fram Pajer, Lasagne, Massor av Rödvin och vi kunde beställa kaffe efteråt. Men allra mest uppmärksamhet fick ändå den underbara gorgonzolaosten som en av deltagarna hade burit i sin ryggsäck hela dagen. (den vägde två kilo).Vi hade fullt upp med att hindra den från att lämna bordet på egen hand. MEN JÄVLAR VA GOD DEN VAR.
Bussresan nedför berget var ett eget äventyr. Trollstigen - Släng dig i väggen.
Jag vill rikta ett stort tack till busschauffören som låg på signalhornet i kurvorna.
Kvällens middag blev en överraskning. Vi åkte buss till utkanten av stan. Steg ur bussen på en bakgata och promenerade in i något som liknade ett slumkvarter. Plötsligt uppenbarade sig en restaurang som ingen av någonsin hade hittat till. Vi hade inte ens vågat försöka. Två dukade långbord stod innanför dörren. Fullt med delikatesser på borden. Men vi fyllde bara det ena bordet. En grupp italienare hade bokat det andra.
Maten var underbart god men ljudnivån steg till närmast outhärdlig. Efter huvudrätten var jag tvungen att gå ut för att vila öronen och huvudet. Där ute träffade jag en dansk kvinna som var med i vår grupp. Jag satte mig vid hennes bord och hon började prata. Jag tror att jag sa JA och NEJ vi ungefär rätt tillfällen.
Jag har ingen aning om vad som fanns på tallrikarna, men här är en bild på några av rätterna.
Mätta och belåtna återvände vi till hotellet och Harry fick några minuter innan ögonlocken föll igen.
Lördag 26 Sept
Så var det dags för resans sista vandringsdag.
Ännu en gång blev vi hämtade med en buss som tog oss till byn Biassa, som ligger halvvägs till Rio Maggiore.
Högt upp till 500-metersnivån igen till en gammal telegrafstation. Luften är mycket svalare och skönare att inandas på den här höjden. Vandringen går från början genom en skog av sten-ekar, med massor av löv och barr på marken
Någon upptäckte en liten skogsmus på marken vid en vilopaus. Linda påstod att den heter Sjusovare.
Förmodligen Italiens mest fotograferade mus just nu.
Det här var visst inte Krokus, men det påminner.När vi kom ut ur skogen och närmade oss byn Campiglia (Är det fler än jag som tycker att många orter i Italien heter nästan likadant) började det hända saker med naturen. Utsikten mot havet på vår högra sida var helt magnifik.
Jag fattar inte hur hon bar sig åt.
Sista kilometrarna av dagens etapp innehöll så fantastiska vyer över klipporna som växer lodrätt ur havet att det finns inga ord för att beskriva dem. Bilderna får tala för sig själva
Till slut var vi ännu en gång i PortVenere, men denna gång närmade vi oss stan från ovan. Efter de branta trapporna på slutet, kändes det underbart att sätta sig vid brunnen på torget och dricka vatten direkt ur kranen. De senaste kilometrarna var väldigt krävande. Ännu en gång var jag tvungen att småspringa för att inte belasta knäna alltför mycket. Det visade sig vara en effektiv metod, om än lite farlig.
Portofino är en spännande stad. Bakom dom färggranna husfasaderna mot havet döljer sig en lång och smal affärsgata från medeltiden. Den leder till en gammal kyrka som är placerad längst ut på en klippa.
Som på beställning hittade vi en liten uteservering i närheten av havet, och ännu en gång fick jag möjlighet att njuta av världens främsta törstsläckare - ÖL.
Jag har förresten hört att Italiens vinodlare är bekymrade eftersom dagens italienska ungdomar hellre dricker öl än vin.
Kl 5 gick båten mot la Spezia och 20 minuter senare var vi på hotellet igen.
På kvällen åt vi alla pizza på en av stans finaste pizzerior. Dom var goda, men den i Milano var ännu godare.
Sen var det dags för sista natten i Italien. Jag tänkte packa, men jag orkade helt enkelt inte. Sängen lockade mer.
Söndag 27 Sept
Upp kl 7.
Vi lyckades få ner all packning i resväskorna trots att vi hade handlat parmesan-ostar och pesto m.m.
Efter den traditionella frukosten (utan japaner idag) avgick bussen kl 10 till en vingård nordost om La Spezia. Gården ligger i Luni-ditriktet och heter Ca´Luni. Enligt gammal latinsk stavning ska LUNI egentligen skrivas LVNAE, vilket står på nästan alla lokala viner i trakten. Det var en väldigt modän vingård, som hade iordningsställts för visningar. Tyvärr fanns inte odlingarna i närheten, vilket gjorde att vi fick se vintillverkningen på film istället. Lite tråkigt tyckte jag. Men vinprovningen var allt annat än tråkig. Massor av gott tilltugg och vi fick smaka tre olika viner. Två vita och ett rött. Vi köpte två flaskor av det första vita. Jag förstod aldrig hur Anita lyckades packa in även dom i sin resväska. Vi köpte även en stor burk tomat-marmelad som var sagolikt god. 
Ja, så var det dags för den långa bussresan till Milanos flygplats .
Vi stannade vid en synnerligen konstgjord s.k. "Outlet" för att äta lite.
Vi var många som somnade i bussen de sista milen till Malpensa.
Incheckningen gick som en dans även om kön till säkerhetskontrollen var djävulskt lång. Kl 20 satt vi i alla fall på planet och efter ett rekordsnabbt byte i Köpenhamn var det bara sista biten till Arlanda kvar.
Jag passade på att göra upp med Harry. Jag hade rätt beträffande mördaren. Förstod väl det.
Ännu en natt på Rest & Fly, och en köttbullemacka på SkyCity till frukost.
Tåget till Gävle var lite försenat så det blev världens tjur-rusning till nästa tåg som tog oss till Sundsvall.
Bilen stod kvar på parkeringen och en timme senare kunde vi konstatera att årets Italien-resa var slut.
Ytterligare tre kvart senare var jag hemma i Österforse och allt var som vanligt igen.
Ytterligare tre kvart senare var jag hemma i Österforse och allt var som vanligt igen.
NÄSTAN.
Nu inleddes nämligen minnesfasen. Och den är lång. Den sträcker sig åtminstone till nästa resa.
De foton som jag har lagt in i min blogg är bara en bråkdel av alla de 620 kort jag tog. Dessutom har jag några timmars film att ta reda på.
Det här var första gången någonsin som jag har dokumenterat en resa. Det var verkligen roligt att påminna sig själv om alla detaljer, och jag rekommenderar det verkligen, oavsett om man lägger ut det i offentligheten eller inte.
Idag, Fredag 2 Okt har jag ägnat nästan hela dagen till skrivandet, undantaget ett besök hos tandläkaren i morse och en kort paus för lunch. Den bestod av hemlagad pölsa med kokt potatis och rödbetor. För att få en italiensk touch på pölsan piggade jag upp den med lite parmesan-ost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar