Sunnose´s tankar om då, nu och se´n

Gamla Stickan

2010-05-31T21:31:00.000+02:00

Helt plötsligt blev det sommar. Det har hänt en del sen sist men inspirationen att blogga har inte varit tillräckligt stark. För en vecka sedan kom jag hem från ännu en tripp till Italien, men den resan förtjänar ett eget inslag i min blogg så snart jag har sorterat alla bilder och bokat in en tid i min obefintliga kalender.

Dagens inslag tänkte jag tillägna min gamla gräsklippare.

Det började redan i går kväll, då jag bestämde mig för att klippa gräset för första gången i år.
P.g.a. utlandsresan och ett regelbundet regnande har det liksom helt enkelt inte blivit av.
Väl medveten om att det skulle bli en hård utmaning tankade jag min gamla trotjänare "STIGA Tornado" från tidigt 90-tal och drog igång den på tredje draget. Fantastiskt för en snart 20 år gammal maskin.
Gräset var dyngsurt och 20 - 30 cm högt. Jag tog sats och lyckades skjuta den 4 meter innan den stannade för att det var fullt med hö under kåpan. Klippningen påminde om att köra in en snöförare i halvmeterdjup blötsnö, trots att klipparen har 4 hästar under huven.
Två timmar och 87 omstarter senare var jag äntligen klar med ena halvan av min gräsmatta.
Resten fick anstånd till nästa dag.

(Idag)
Efter att ha ätit en middag bestående av pasta och räksås kopplad jag in hörlurarna till mobiltelefonen, startade Stickan (på första draget denna gång) och beslutade mig för att börja i slänten framför ingången till mitt hus. Jill Johnsson sjöng "Kärleken är", solen sken och allt kändes bra.
Efter ett par minuters klippning hörde jag ett slamrande ljud bakom Jill Johnsson, och helt plötsligt stannade Stickan. Samtidigt skiftade telefonen låt och jag hamnade mitt i lektion nr 24 av en Engelsk-Italiensk språkkurs som jag hade laddat ned från Pirate Bay. Jag hade ställt in mobilen på "random". Eftersom jag tidigare bara hade hunnit till lektion nr 1 förstod jag inte ett ord.
Skitsamma, Jag provade att starta Stickan igen men kniven gick inte runt. Den satt stenhårt fast.
Konstigt, jag visste att jag inte hade kört på någon sten eller liknande.
Då gick det upp ett Liljeholmens.
- Fan ! Jag har ju inte kollat om det finns någon olja i motorn. Den har förstås skurit i den branta sluttningen p.g.a. utebliven smörjning.
- Vad gör jag nu ? tänkte jag. Min första tanke var: "Köp en ny" Pappa har ju många gånger erbjudit sig att köpa en ny klippare åt mig, men jag har gnetat på och lagat den varje gång den har krånglat. Nu verkade det som om jag var tvungen att krypa på korset till slut.
Eftersom jag är tjurig och nyfiken av mig bestämde jag mig i alla fall för att skruva isär motorn och kolla vad det är för fel. När jag skulle montera bort topplocket från cylindern drog jag av en av topplocksbultarna. Konstigt ! En M8 bult som bara gick tvärt av. Jag lyckades i alla fall öppna cylindern och kunde konstatera att den hade skurit ordentligt. Ett par djupa fåror i cylinderloppet. Det såg ut som om M8:an hade åkt rutchkana upp och ner där inne.
- Nu är det i alla fall kört, tänkte jag.
Men jag lyckades dra runt kniven och kolven rörde sig därmed i cylindern. Tja, jag kan ju montera ihop den och testa igen, tänkte jag. När allt var ihopmonterat och jag skulle sätta fast kabeln på tändstiftet, visade det sig att kabeln hade hamnat inunder motorkåpan, så jag fick montera isär alltihopa igen, plocka fram kabeln och montera ihop alltihopa igen. (Förutomtom den topplocksbult som hade gått av förstås)
Jag fyllde tanken med lite bensin, drog i startsnöret två gånger, och tro´t eller ej. DEN STARTADE och gick som en klocka.
OTROLIGT ! ! !
Jag kunde klippa hela gräsmattan och även denna gång kunde jag avslå tanken på en ny klippare.
Nu var jag värd en starköl tänkte jag, men det visade sig att jag tog den sista efter gårdagens klippning.
Jag fick hålla till godo med en Falcon 2,1 %.

Sensmoral:
1. Klaga ALDRIG på en Stiga med Briggs & Stratton.
2. Kolla först om du har någon öl hemma innan du börjar klippa gräset.

2009 - Året som gott

2010-01-07T19:31:00.000+01:00

Så blev det ett nytt år till slut. Om det blir ett gott år återstår att se, men jag tror det.
Utgångsläget för förbättringar är exceptionellt gott. Allt måste ju helt enkelt peka uppåt !
(Undantaget är termometern som hittills har pekat ständigt nedåt)

Det har inte varit roligt att se på när nästan 150 arbetskamrater får lämna jobbet p.g.a. att ett mindre antal pennningkåta ekonomer har blåst upp sin ballong med fiktiva värden tills den sprack. Att bli uppsagd p.g.a. "arbetsbrist" måste kännas hånfullt när orsaken till arbetsbristen är framkallad av en världsomfattande spekulationshärva. Hur länge till ska vi tillåta att dom får spela i sandlådan (börsen), med världens befolkning som insats ?

Har då 2009 enbart varit ett bedrövelsens år ?

Personligen anser jag att svaret är NEJ !
Det går alltid att hitta ljuspunkter i ett mörkt rum.

Om man får vara egoistisk, så är det ju verkligen ett ljus i mörkret att man fått förmånen att tillhöra den skara som fortfarande behövs i arbetslivet.
Nu pekar det åter uppåt igen och förhoppningsvis får många av arbetskamraterna återvända så småningom.
Men tyvärr är konjunkturer som en rutchkana. Det går fortare utför än uppför.
En lågkonjunktur kan även jämföras med en skogsbrand. Den är nödvändig, den kommer alltid förr eller senare, den är jättejobbig när den rasar, men det kommer alltid ut nåt positivt ur den till slut.

En synnerligen positiv upplevelse under året var vår vandringsresa till Italien. Minnena från den resan kommer att ligga överst i högen ett tag till.

I övrigt har jag insett att när man försöker tänka tillbaka på vad man har gjort under de senaste 12 månaderna, så blir hjärnan blockerad på något vis. Jag kommer nästan inte på någonting. Det är tydligt att man borde börja skriva dagbok på gamla dar.

Jag minns i alla fall att det var ett år fyllt av långa sköna vandringar i bl.a. Höga Kusten.

2009 avslutades i alla fall på ett positivt sätt.

För första gången på 15 år beslutade jag mig för att jag och min familj skulle fira jul hemma hos mig i Österforse. Det har annars varit en tradition att julen firas hos min bror i Sollefteå, men eftersom han, med fru, drog till Karibien på en 3-veckors kryssning, föll det sig naturligt att bryta traditionen.
Det var fantastiskt roligt att få "ta hand om" hela arrangemanget, med julmaten och allt som tillhör.
Det blev en lyckad tillställning och gästerna var nöjda. Mina söner uttryckte flera gånger att "Det här var ju en helt OK julafton, Farsan." På den generationens språk är det ett mycket gott betyg. Det kan jämställas med "skitbra".

Nyårsafton firades på tu man hand i Kramfors tillsammans med min Käraste, en Oxfile, en Amarone och en äkta Champagne. Det var också "helt OK".

Nyårslöften har jag aldrig nånsin tidigare givit. Den här gången gav jag 3 st:
1. Bjuda A. på frukost på sängen på Nyårsdagen.
2. Boka en ny resa till Italien under 2010
3. Hälsa på mina söner i Sundsvall lite oftare än jag har gjort hittills.

Tro det eller ej.
Alla tre löftena är uppfyllda redan första veckan på året !!!

Det första var ju rätt naturligt att uppfylla första veckan.
Det andra känns underbart. Bokat & Klart. Det blir en resa till Sorrento, med utflykter till Amalfi-kusten, Vesuvius, Neapel och Capri. Skönt att ha något att längta till igen. Jag lär återkomma till detta.
Det tredje skedde i Trettondagshelgen i samband med ett besök hos goda vänner i Sundsvall.

Nu är helgerna över för den här gången och det känns riktigt skönt att få börja jobba igen.
Det blir nya utmaningar varje dag och varje löst problem är en framgång.

Jag hoppas att även 2010 blir "Året som gott"

Nu är första ljuset tänt...... Sen blev det stopp

2009-11-30T21:24:00.000+01:00

Fajten med adventsstakarnas och ljusslingornas glödlampor är ju värt ett eget inlägg i bloggen.
Det har blivit en av de viktigaste samhällsfrågorna både på arbetsplatsen och på facebook.

Den allmänna funderingen är ju förstås: Hur kan en glödlampa som lyste så ljust och vackert i januari, när man stoppade tillbaka armaturerna i garderoben efter årets julgransplundring, helt plötsligt vara fullständigt livlös när det är dags att plocka fram grannlåten igen ?
Om det vore en (1) lampa som är trasig kunde jag på nåt vis acceptera fenomenet, men när det gäller c:a 10 st varje år måste det höra till en av universums olösta mysterier.
Det måste vara nån liten grön tomte som huserar i garderoben mellan julperioderna, och som har som livsuppgift att sabba glödlampor. Men vad fasen kan det finnas för nöje i det ?

I år började det med att jag skulle hänga upp en slinga på balkongräcket. Efter c:a 45 minuters slit med att försöka få den där kilometerlånga kabeln in och ut genom hålen i räcket såg det ganska hyfsat ut och det var dags att beskåda skapelsen. Jag stack in stickproppen i väggen och gick ut för att njuta av mitt arbete.
C:a 75 % av alla lampor var svarta.
Jaha ! Att börja felsöka på plats kunde man ju glömma.
Bara att riva ned hela skiten och åka på Konsum och köpa en ny slinga.
En dryg timme senare satt den nya på plats och allt var frid o fröjd.

Så var det dags att ge sig på adventsstakarna.
Jag har åtta st. Fyra av dem funkade på första kicken, men de andra fyra hånskrattade åt mig.
Ett omfattande utredningsarbete startade. Mitt mätinstrument är ovärderligt i såna här sammanhang.
Efter ytterligare 30 minuter kunde jag konstatera att 7 glödlampor var trasiga.
Om jag får tag på den där gröna tomten ska jag strypa honom.

Dagen därpå åkte jag till ICA för att köpa reservlampor. Det fanns väl sisådär 48 olika sorter upphängda på pinnar på en vägg. Mitt på väggen fanns tre tomma pinnar. Gissa vilken sort som skulle ha hängt på dom !
Några besvikna svordomar senare traskade jag tvärs över gatan till Konsum istället. Himla tur att det finns två välsorterade affärer i centralorten Långsele.
Konsum hade ännu fler modeller att välja på, men där fanns fyra tomma pinnar med en bekant etikett ovanför. Med en ansträngd självbehärskning stegade jag fram till en av de anställda och frågade lite försiktigt om det kanske var så att det fanns fler reservlampor på lagret. Svaret var förstås NEJ.
MEN....
Den synnerligen serviceinriktade tjejen frågade mig:
-Hur många behöver du ?
-Tja, sju stycken sa jag.
-Vänta, jag fick en trasig adventsstake i retur tidigare idag, sa hon. -Men glödlamporna är hela. Det har jag kollat.
-OK, Jag tar dom, sa jag, varpå hon skruvade lös allihopa och gav mig.
-Vad ska vi hitta på för pris på dom här då, frågade jag.
-Nä, dom där kan jag ju inte ta betalt för, sa hon. -Stoppa dom i fickan du !
-Schysst, sa jag och skyndade mig ut innan hon ångrade sig.
På vägen ut bestämde jag mig för att rösta på henne i Konsum Långseles lokala Lucia-tävling.
Väl hemkommen skruvade jag i lamporna och, tro det eller ej. Dom lyste - allihopa.

Nu kommer nästa utmaning - adventsstjärnorna. Men jag är inte så orolig för dom. Det är ju faktiskt bara en enda glödlampa i varje. Men det ska bli spännande att se om den gröna tomten har pillat på dom också.

Vem kan man lita på ?

2009-11-19T18:37:00.001+01:00

Tre funderingar över ämnena El, Olja och Banker
1.
Jag fick senaste numret (Nov 2009) av tidningen Vi i Villa i brevlådan igår.
Där kunde jag läsa en intressant artikel vad som påverkar om elpriset.
Anders Andersson, chefredaktör på "Driva Eget" skriver där bl.a. så här:

Hur priserna ska röra sig beror främst på tre faktorer:

• Den viktigaste faktorn är efterfrågan. När konjunkturen stod på topp i början av september 2008 var spotpriset på den nordiska elbörsen omkring 70 öre. När lågkonjunkturen sedan kom och industrin gick ned på lågvarv sjönk priset snabbt och för ett år sedan var det nästan nere på hälften.

• Tillgången på vatten i vattenmagasinen, eftersom nästan hälften av Sveriges elkraft kommer från vattenkraft. Under sensommaren har det regnat kraftigt, så vattenmagasinen är välfyllda. Detta drar ned priset.

• Priset på kol och olja har också betydelse. Kolpriset ligger nu stilla. Men kolkraft är alltid mycket dyrare än kärnkraft och vindkraft. Så det viktigaste är att man klarar elförsörjningen utan att behöva köpa in så mycket kolkraft.

Javisst! Kloka ord från insatt skribent.
--------------------------
Pllötsligt slog det mig att jag fick ett nyhetsbrev från E.ON häromdan.
Där skriver Ulf Gustafsson, analytiker på E.ON så här:

Tuffare läge

Oktober har varit en osedvanligt torr period med nederbörd långt under det normala. Då denna månad dessutom brukar vara mycket nederbördsrik, slår pendeln kraftigt. Till detta kommer att kärnkraften fortsatt går med begränsad kapacitet. Reaktorer som beräknades komma i drift under oktober är fortsatt avställda. Arbete för att modernisera och förbättra pågår och det har dragit ut på tiden.

?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Varför har elbolagen alltid torrperiod året runt, när vi andra tycker att det regnar jämt ?

2.
Min villaoljetank börjar ge ifrån sig ett misstänkt eko när jag knackar på den.
Dags för påfyllning igen.
Jag ringde några leverantörer och jämförde priser.
Billigast var min ordinarie leverantör i Sundsvall - 9.000 kr per kubikmeter.
Men tyvärr kunde dom inte längre erbjuda delbetalning fördelat på 3 månader som dom alltid har gjort tidigare. Jag bad att få betänketid över natten.
Jag våndades över en kommande räkning på 13.500 kr (1500 liter), men bestämde mig för att slå till.
Dagen därpå ringde jag igen och beställde och blev lovad leverans om några dagar.
Två timmar senare ringde leverantören upp mig igen och påstod att dom hade sagt 10.000 kr per kubik åt mig dagen innan. Dom kunde absolut inte sälja olja för 9.000 kr. Då skulle dom förlora på affären.
Ord stod mot ord.
I valet mellan att be dom fara till varmare trakter med sin olja, eller att krypa till korset och acceptera priset, valde jag det senare. Efteråt undrade jag om inte det skulle vara bättre om jag flyttade till varmare trakter, utan olja. Nu kan jag istället se fram emot en räkning på 15.000 kr

3.
I september besökte jag banken för att få rådgivning om bl.a. mitt fondsparande. Jag har alltid tackat nej till dylika erbjudanden tidigare, men nu lät jag mig övertalas.
Jag svarade på några frågor om hur riskbenägen jag var, samt en massa andra frågor
Mötet slutade med att jag accepterade bankens förslag till omplaceringar.
OBS Förslager grundades på min framräknade profil och togs fram av bankens eget datasystem.
DET VAR INTE RÅDGIVAREN SOM REKOMMENDERADE FONDERNA.

Två månader senare hade mina fonders värde sjunkit med 15.000 kr jämfört med om jag skulle ha låtit bli att byta ut dem.

Sensmoral:
Hur man än gör, så gör man en dålig affär när det gäller banker och energi.

Ödskajen

2009-11-10T21:30:00.001+01:00

Jag spenderar de flesta helgerna i Kramfors av förklariga skäl. I stort sett varje dag brukar vi ta en, mer eller mindre lång, promenad i omgivningarna, och nuförtiden bär jag alltid med mig min kamera. Det känns roligt att jag har återupptagit mitt gamla fotointresse på "äldre dar".
Nu är ju inte Kramfors någon jättemetropol och ganska snart har man sett det mesta som finns att se i staden.
Trodde jag.
Härom helgen tog jag en promenad vid området kring Ödskajen, som jag aldrig har utforskat tidigare.
Det var riktigt intressant att se alla lämningar från den forna träindustriperioden. Om man först ser sig omkring ordentligt och sedan blundar och försöker se bakåt i tiden, kan man förnimma en fantastisk storhetsperiod, med en blomstrande och sjudande aktivitet. Det finns massor av föremål som skulle kunna berätta intressanta historier om dom bara kunde prata.

Den här bryggan har säkert många båtar lagt till vid och lastat eller lossat någon form av trävaror.

Den här intressanta skapelsen vet jag inte vad den har använts till, men det blev en väldigt fin bild.

Längs älvkanten går ett flertal små vägar i olika nivåer nedanför den branta sluttningen upp mot Ödskurvorna.

Det kan man inte ana när man kör bil där uppe på Riks-90.

Dessutom kan man skåda de gamla järnvägstunnlarna som inte heller kan upptäckas från bilvägen ovanför. Ganska kul att man har åkt den vägen i över 50 år och aldrig sett tunnlarna.

En mystisk gammal brygga med stora stenar ovanpå. Jag tordes inte gå ut på den.

Här fanns så många arbetare att man hade ett eget kapell, där man fick nya krafter på helgerna.

Jag inser att jag måste försöka hitta nån litteratur och läsa mitt Ådalens historia. Den innehåller säker mycket mer än de tragiska händelsrna 1931.

Gonatt för ikväll.

En vanlig Måndag - nästan.

2009-11-09T20:55:00.000+01:00

Nu var det ett tag sen igen. Tänk vad tiden går när man har roligt.
Som tur är går ju tiden även när man har tråkigt. Tänk vad tråkigt det skulle vara annars.
Alltså: Var glad att tiden går.
( Hmm, den skulle passa i Bodil Jönssons bok "Tio tankar om tid" )

Efter helgens strapatser med Rebecka Törnqvist på Cabowalen i Sollefteå, och farsdags-firande på Björkuddens hotell var det då dag för en grå måndag igen. Arbetsdagen såg ut som de flesta andra.
Småproblem redan från första minuten innan jackan har fastnat på galgen. Uppdrag från än den ene och än den andre om att skapa SQL-rapporter som ska användas för analyser i alla möjliga (och omöjliga) konstiga projekt som pågår inne på alla kontor just nu.
Jag börjar undra: -Hur många gånger kan man vända och vrida på en och samma siffra ?
Trots att jag tycker det är ganska kul att knepa och knåpa med databaser börjar det bli långtråkigt.
Eller rättare sagt: skit-tråkigt. Det är tur att man har lunchen och fikarasterna att se fram emot.
Förresten, jag börjar till och med att bli less på kaffet.
Äsch, nog klagat. Det blir säkert bättre.

I kväll när jag kom hem och hade ätit och som vanligt satt igång min dator så inträffade däremot nåt roligt.
Jag hade fått ett mail från Indien ! ! !
Inte ett sånt där vanligt med reklam för Viagra eller penisförlängare.
Nä, det var från Mr P.Thirumaran.
Den indiske mannen som vi träffade på en restaurang i Milano. (Se tidigare inlägg)
Han berättade att när han kom hem till Indien igen fick han skriva en berättelse om sin resa till Italien för en indisk tidning. Av någon outgrundlig anledning gjorde vi tydligen ett sånt intryck på honom så han skrev om oss i tidningen och publicerade t.o.m. ett foto på Anita och mig.

Tyvärr kan jag inte översätta tidningsartikeln till 100 %.
Det är några ord i 3:e spalten som jag inte riktigt förstår, men annars står det att det var de trevligaste människor han någonsin hade träffat. ( Fri egen tolkning. Protestera den som kan :-) HeHe.

Ja, när vi ändå är inne på området så är det ju inte första gången man figurerar i den internationella pressen.
T.ex. här nedan ett urklipp från en av Latinamerikas största tidningar El Mercurio:

Nog med skryt för idag.
Nu ska jag gå och koka kaffe.
Men jag har ett stort bekymmer.
Hur fasen ska jag kunna låta bli mina, egenhändigt hembakade, bullar som ligger ifrysen och väntar på jultomten ?
Hej Hopp för idag.

Utflykt till Rotsidan

2009-10-18T22:53:00.001+02:00

- Kan vi inte göra en härlig, rogivande utflykt idag, sa Anita på lördag förmiddag.
- Jovisst, och vad kan vara härligare än en dag på Rotsidan. Denna pärla i Höga Kusen.
Där finns absolut ingenting, men ändå allt som behövs för en avstressande dag och för påfyllning av energi.
Sagt och gjort. Kokade kaffe, bredde mackor, stoppade ned några bullar och frukter i ryggsäcken , på med långkalsongerna och tjocktröjan, och snabbt iväg.
Solen sken från en klarblå himmel och förväntan var stor.

45 minuter senare parkerade vi bilen och gick de sista 500 meterna till de underbara släta klipporna som havet har smekt under tusentals år.

Vågorna slog in mot stenarna och kastades upp i kaskader.
Det blåste rätt friskt, men det är ju en del av tjusningen på denna plats under höstmånaderna.

Det var underbart att få strosa på i egen takt och lyssna på det eviga brusandet. Osökt kom vi att jämföra detta med de vandringar vi gjorde i Italien och vi kunde konstatera att på många vis var detta faktiskt minst lika rofyllt och energigivande. Ligurien var toppen, men Rotsidan spelar i samma division.

Vi har säket varit där 20 gånger,

men det är lika fascinerande varje gång.

Vi sökte skydd mot vinden i en liten klippskreva och dukade upp fikat på en sten. Det var underbart gott.

Efter 2 timmars "strövtåg" kände man sig

som en ny människa och vi kunde åka hem igen, fullständigt nöjda med denna dag.

För att få lite stänk av Italien, snodde vi ihop att par pizzor och drack ett nytt italienskt rödvin som systembolaget hade på hyllan.

Vilken härlig dag.

Och vilka fina bilder det blev.

Den nya svininfluensan

2009-10-15T20:10:00.005+02:00

Torsdag 2009-10-15

Idag har jag vaccinerat mig mot grissjukan.

Eller "den nya influensan" som man ska kalla den.

Jag undrar: -Vad ska man då kalla nästa influensa. ???

Men jag måste erkänna att det blev en besvikelse.

Proceduren ägde rum på kommunpalatset. Jag hade förväntat mig en jättelång kö, ringlande långt ut på gatan.

Och en paradorkester med bensprattel, banderoller, kaffe med vienerbröd och ett tjusigt diplom efteråt.

Men inte då !

Jag trodde att jag hade kommit fel. Ingen kö alls. Mottagningskommittén bestod av några äldre damer i min ålder.

Jag hade laddat upp med massor av bevis för att jag tillhör en riskgrupp, men dom frågade inte ens om det.

Jag hade laddat ned en blankett från landstinget hemsida och fyllt i den i förväg, så att det skulle gå lite snabbare.

Direkt när jag kom in fick jag en liten lapp.

- Du kan gå in där, sa en av damerna.

En annan tant (lite äldre) stack mig i armen, åsså var det över på några sekunder.

Århundradets hype blev lika dramatiskt som ett myggbett.

- Om du vill kan du komma tillbaka om tre veckor och göra om det, sa tanten.

- Gärna, ljög jag.

- Nu ska du sitta ned där ute och vänta i 10 minuter för säkerhets skull, sa tanten.

- Mmmm, sa jag, samtidigt som min mobiltelefon ringde. Det var min son som ville att jag skulle åka till bilverkstan och hämta ut några reservdelar till bilen som han hade beställt.

Klockan var kvart i fem, så jag rusade ut och for i väg med bilen för att hinna dit innan dom stängde kl fem.

Två minuter i fem ryckte jag i dörren, samtidigt som jag läste på skylten för öppettider: 07:00 - 16:30.

Skit, tänkte jag och satte mig i bilen för att åka hem.

- Visst ja, Gris-sprutan, tänkte jag. Törs jag köra hem ?

Jag chansade. Och gissa vad som hände ......

................. ingenting.

Blev ni lika snopna som jag ? :-)

Utbrott av svininfluensa på norsk gård

Obs! Grisen på bilden har ingenting med det misstänkta utbrottet av svininfluensa i Norge att göra.

Nedanstående passande inlägg har jag fått av Karin.
Tack Karin !

"Det är din Första kyss och många frågor kan poppa upp i huvudet:

Är det rätt tillfälle?
Luktar jag fräscht?
Sedan tänker du . . .
'Va fan!' och bara Gör det!!! "

"Det här måste vara andra eller tredje barnet...
för mamman tog upp kameran och INTE ungen!
Tja! Vad ska man säga? Vem har inte kysst ett svin? "

Strövtåg i Liguriska landskap

2009-10-02T23:37:00.011+02:00

Nu är det dags att försöka skriva en liten "res-ume" över vår tripp till Italien förra veckan.

Denna resa som jag surrat så mycket om tidigare blev precis den succé som jag hade förväntat mig. Jag rekommenderar den varmt till alla vandringsintresserade vänner. Om du däremot inte tycker om att röra på dig och vara ute och gå hela dagarna, utan du kanske föredrar en vecka på stranden, då ska du välja en helt annan resa.

Det var ganska krävande urflykter, även om dagsetapperna inte var så långa (max 12 km). Däremot var underlaget väldigt stenigt och ojämnt, och höjdskillnaderna stora, både uppför och nedför. Tro inte att det är lättare att gå nedför de branta stigarna. Det är snarare tvärtom.
Det kräver koncentration och en del benstyrka. med tanke på de otroligt vackra vyerna som uppenbarade sig hela dagarna kunde det ibland bli lite si och så med koncentrationen.
Det mesta hänger dock på skorna. Den absolut viktigaste detaljen i utrustningen är SKORNA.
Ett par rejäla vandrarkängor, gärna med lite högre skaft är ett måste. Om det är "risk" för stark sol bör man även ha med sig en "kepa" och solglasögon. Vandringsstavar (gåstavar) är inte heller så dumt med tanke på den kuperade terrängen. Ta med regnkläder också för säkerhets skull. Om du gör det så kan du vara säker på att det inte blir nåt regn :-) På tal om vattten. Glöm alla plastflaskor med bubbelvatten som finns i butikerna. Det går alldeles utmärkt att dricka vatten ur alla de kranar som finns ute i naturen. Guiden visste precis var de fanns och hur långt det var till nästa. Därför kunde man fylla sina egna vattenflaskor lite här och där. Även vattnet i kranarna på hotellet var helt OK att dricka.

När man läser en dag-för-dag-blogg, så vet ni hur konstigt det kan bli. Senaste händelsen börjar överst. Då får man scrolla ned till sista stycket och läsa det. Sedan får man scrolla upp till början av nästa stycke och läsa det o.s.v. ( Om man inte nyttjar några för mig oupptäckta finesser ). Därför skriver jag allt i ett svep istället.

Fredag 18 Sept

Väskan har varit packad några dagar och nu bär det iväg till resans allra första delmål, KRAMFORS. Resan gick bra. Anita hade, som vanligt, varit klok nog att inse att en semester ska firas med äkta skumpa. "Samma som Bond dricker" påstod hon.

Lördag 19 Sept

Dagen första etappmål blir SUNDSVALL. Tåget skulle inte gå förrän kl 6 ikväll, så vi hade gott om tid. Jag köpte två nya extraljus på Biltema. Dom gamla blev ju stulna, som jag nämnde tidigare. Vi lyxade till det med en gourmet-middag på IKEA. Det enda positiva med den var att "Det kan bara bli bättre".

Vi beslöt att parkera bilen vi järnvägsstationen.
Vilken chock när vi skulle betala i automaten: Över 600 kronor !!! Dessutom var man tvungen att trycka en gång för varje 10-krona. Efter 65 tryckningar stod det äntligen "Mån 28 Sep" i displayen.

Inne på stationen överfölls vi av en man som med övertygande argumentation förklarade att han hatade Sverige. Han frågade mig hur man skulle göra för att slippa begravas i landet. Jag tänkte försöka övertyga honom att Sverige är ett fantastiskt land att leva och dö i, men varför riskera resan redan innan vi har kommit iväg. Vi gick och letade ett öl-ställe iställe´. Men Saloonen var stängd , och vi hittade en soffa på behörigt avstånd från landsförrädaren.

18:05 - Äntligen på tåget. Kände mig upprymd av en intensiv längtan. Tiden gick alltför sakta. Som tur var hade jag sällskap av Harry (se tidigare inlägg). Harry var i Bangkok för att reda ut ett mord på en norsk ambassadör. Hyfsat spännande, men jag anade tidigt vem som var mördaren.

Vi tågbytet i Gävle hade Anita smittats av min längtan och började tjyv-vandra runt en soffa på perrongen.

Strax före midnatt anlände vi äntligen till Arlanda och kunde se fram emot en natt på Rest & Fly.

Rummen är bara 2x2 meter, men sängarna är sköna.

Jag sov som en katt. (lätt men avslappnat)

Söndag 20 Sept

Pigga som ett par lärk-ungar spratt vi ur sängen kl 4. Chekade in och åt en frukost innanför murarna.
Vi träffade ett par med temaresors etikett på resväskan vid incheckningen och förstod att de tillhörde samma grupp som vi. Dom var från Nordmaling
Tyvärr fick jag och Anita inte sitta bredvid varandra på planet. Personalen var dansk och jag begrep inte ett jävla dugg av deras snack. Som tur var så är deras engelska bättre än finnarnas. (Ett kapitel för sig).

Tråkig transportsträcka. Harry räddade mig ännu en gång. Min mördare blev frikänd, men jag misstänkte honom ändå.

Efter ett planbyte i Köpenhamn landade vi på Milano´s flygplats Malpensa. Jag fick min resväska direkt vid bagagebandet, men Anita fick vänta väldigt länge. Till slut såg jag på långt håll en tjusig elegant dam med stråhatt som lade beslag på en resväska som liknade Anitas.
- Skynda dig och spring och kolla om det är din, sa jag. Det var det.

Vilken jäkla tur att vi hade satt färgade band på väskorna för att vi skulle känna igen dem.
(Ett bra tips)
Det skulle senare visa sig att stråhatten tillhörde vår grupp.

En engelsktalande guide och en buss väntade oss utanför. För första gången fick vi nu se gruppens sammansättning. Jag blev lite förvånad över att medelåldern såg ganska hög ut. Jag gissade på c:a 60 år. Man kände sig ung och fräsch :-)
(Det skulle visa sig senare att åldern och orken har inget samband)

Hotell Heritage visade sig vara beläget i Milano´s eget Chinatown. Inte en enda o-kinesiskt affär så långt ögat nådde. Men hotellet var jättefint, med stora härliga rum.

Vi packade upp det nödvändigaste, fick en stadskarta i receptionen och letade rätt på närmaste spårvagnsstation för att ta oss in till centrum. Först hade vi funderat på att gå på fotboll mellan Milan och Bologna, men vi prioriterade stadens sevärdheter istället. I den här staden finns ett par måsten: Domkyrkan (Duomo) och Scala-teatern. Men först en lunch och en flaska vin på centrums närmaste trattoria med en fantastiskt vy mot Duomo. Jag säger bara "owow.." En pasta med en massa goda tillbehör + ett rödvin från Montepulcioano.

Kyrkan är så fantastsik vacker utvändigt med sin vita fasad och insidan är Mörk, Mystisk och Mäktig.

Scala-teatern däremot hoppas jag har sin storhet invändigt. Från utsidan var det inte mycket att se.

Fötterna blev trötta och vi slog oss ned vid en bar i en jättestor galleria och beställde varsitt glas rödvin. Vi fick vitt vin och en skål med chips, men det var gott ändå.

Vi tog spårvagnen tillbaka till hotellet igen och sov ett par timmar.

Med nya krafter gav vi oss ut på stan igen. Vi bestämde oss för att försöka hitta en restaurang en bit utanför centrum, och hamnade vid en jättetrevlig trattoria och beställde varsin pizza och en flaska rödvin. Båda delarna var fantastsikt goda. Bland de godaste pizzor jag har ätit. Vid bordet intill satte sig en italienare med en indier i sällskap. Vi småpratade med dem och det utvecklade sig till en jättetrevlig kväll, med visitkortsutbyte. Det visade sig att mannen från Indien var ägare och föreståndare för ett barnhem som tog hand om föräldralösa barn i sydöstra Indien. Jag tog några foton på dem och lovade att maila dem till honom.

Nöjda med kvällen åkte vi "hem" till Chinatown igen. Nu var vi mätta och erfarna spårvagnsresenärer.

På kvällen träffade vi den ordinarie, svenska guiden Linda.

Måndag 21 Sept

Vaknade tidigt på morgonen och fick en chock när jag tittade ut genom fönstret. DET REGNADE.

Inte för att det spelade så stor roll. Vi skulle ju åka buss hela förmiddan till kusten, men regn fanns inte i min sinnevärd. Inte i Italien.
Det var en spännande bussfärd genom långa tunnlar och höga broar.

Försök att föreställa dig den härliga känslan när solen bryter igenom, efter 3 timmars ihärdigt regnande, och hela det Liguriska havet med sin dramatiska kustlinje uppenbarar sig framför dig.

Vi passerade Genova (Genua) och fortsatte till den vackra kuststaden Santa Margharita, där resans första vandring skulle starta. Solen sken från en klarblå himmel och det var plötsligt 25 grader (varmt). Vi fördelade picknicken som guiden hade inhandlat, och startade vandringen som från början följde strandremsan en bit.

MEN HALLÅ ! Vad fort dom går. Är det nån tävling ? Genast förstod jag att det här blir inga stillsamma promenader. Här gällde det att hänga med.

Efter några hundra meter bar det iväg uppför en lång, ganska brant, smal stig. Stadigt uppför i c:a 3 kilometer. Som tur var visade det sig att guiden var utbildad biolog och ville gärna stanna till med jämna mellanrum och berätta vad alla växter heter. Hon var verkligen kunnig på sitt specialområde och vi fick veta det latinska namnet på varenda buske vi passerade.

På dagens högsta punkt fanns ett litet kapell och framför kyrkporten dukade vi upp en fantastiskr picknick bestående av parmesanostar, olika skinkor, korvar, frukt, grönsaker, bröd, pesto, soltorkade tomater och "you name it". Tyvärr var det inte bara vi som uppskattade maten. Även getingarna var förtjusta, men det gick bra att samsas om läckerheterna.

Nu bar det iväg nedför !

En jättelång, ganska brant sluttande stig, stundtals med stentrappor. Jag måste erkänna att jag var skakis i knäna när vi till slut nådde havsnivån. Vi var några stycken som nog gick alldeles för fort. Man lär sig med tiden. Ytterligare ett par kilometer återstod innan vi nådde dagens slutmål Portofino. En liten stad som är känd för sina flotta gästbåtar i hamnen. Det var här Madonna firade sin 50-årsdag för inte så länge sedan. Strax innan vi kom fram hittade några av oss en pytteliten underbar badstrand nedanför klipporna, och vi kastade oss i vattnet. Om det var skönt? Ja, gissa !

Portofino såg precis ut som man kan föreställa sig dessa små gamla fiskebyar vid havet. Men nu var det restauranger och turistbutiker som dominerade. Men den gamla charmen var ganska bra bevarad. Allt var däremot svindyrt här.

Efter några obligatoriska glas vin och öl var det dags att stiga ombord på båten som skulle ta oss till Rapallo där bussen väntade.
En dryg timme och en massa tunnlar senare var vi i vår "hemstad" La Spezia. En stad som fullständigt dominerades av den jättestora hamnen med militära baser samt båtvarv och lastkajer. Turismen har hållits utanför La Spezia.
Hotell Jolly, såg hyfsat ut, men tyvärr ingen höjdare. Vårt första rum stank av tobaksrök och vi fick byta direkt. Det nya rummet var lite mindre och fönstret såg ut som en liten glugg. Skit samma, här skulle vi ju bara sova. Trodde vi. Den första gemensamma middagen ägde rum på hotellet och den kan vi glömma direkt. Ingen var nöjd. Men sängarna var bra.

Tisdag 22 Sept

Dagens vandring började högt upp i bergen i en liten mysig stad som heter Monte Marcello. Områder ligger ett par mil från La Spezia på den östra sidan av havsviken. Monte Marcello är en stad som håller på att avfolkas som så många andra små städer uppe i bergen.

I dag blev det bara utför hela vägen, men en hänförande utsikt mot havet och städerna Tellaro och Lerici.

Krokus växte vilt längs stigen, och även Rosmarin i form av stora buskar.
Dagen picknick spelade i samma division som gårdagens. Absolut en av dagens höjdpunkter.

På vägen ned till den pittoreska lilla staden Tellaro hände ett litet missöde för en av damerna i sällskapet. Sulorna lossnade från hennes båda skor. Det säger en del om den branta steniga terrängen. Under tiden hon fixade skorna hittade vi andra en liten bodega där vi kunde släcka törsten med en öl eller liknande. En rolig detalj som är genomgående i alla små kuststäder är de varierande färgerna på husfasaderna. Ofta i glada pastellfärger med kontraster mellan fönsterluckor, dörrar och väggar. Men lika ofta har färgen flagnat och behovet av ommålning är stort.

Dagens etapp innehöll veckans verkliga prövning. En lång, jättebrant, asfalterad väg rakt upp till himmelen, kändes det som. Om man har klarat den då klarar man resten också.

Slutstationen för dagen var badstranden i Lerici. Badsäsongen är nästan över så det är gott om plats på stränderna så här års. Efter flera timmars vandring i svettiga kläder från en stekande sol är det en härlig belöning att få kasta sig i det c:a 23-gradiga havet.

Buss till hotellet och ytterligare en medioker middag i hotellrestaurangen, dock bättre än gårdagens.

Ut och festa på kvällen kunde man glömma. Det var bara sängen som gällde. Kl 22 slocknade vi helt ovaggade. Inte ens Harry fick någon uppmärksamhet.

Onsdag 23 Sept

"Kinkigt värre i Cinque Terre"

Så var det dags för resans absoluta höjdpunkt och den egentliga anledningen till resan överhuvudtaget: Vandringen i Cinque Terre.

Detta omtalade område som finns på alla erfarna vandrares läppar. Hela regionen är ett världsarv och en av Italiens nationalparker. Här finns inga "riktiga" bilvägar. Man kan nå de flesta av kuststäderna med bil, men bara om det är absolut nödvändigt. Annars är det tåget eller apostlahästarna som gäller. (Vanliga hästar går förmodligen också bra, även om jag aldrig såg några). Tåget går i en tunnel längs hela kustremsan och tittar bara fram en väldigt kort sträcka vid varje stad.

Det finns flera vandringsleder i området, men den mest kända är den som förbinder orterna Rio Maggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza och Monte Rosso.

Efter en kort tågresa från La Spezia kliver vi av vid den första stationen som är RioMaggiore. Vi var inte ensamma. Den pyttelilla stationen kryllade av turister. Alla med samma intresse.

Man måste lösa biljett för att få vandra längs de välpreparerade lederna. Om pengarna går till att befrämja säkerheten längs leden, så betalar man gärna en liten slant.

Den första, och mest kända, sträckan kallas Via dell´Amore (Kärleksstigen) och går mellan byarna RioMaggiore och Manarola. Den byggdes en gång i tiden för att ungdomarna i de båda byarna skulle kunna hälsa på varandra och umgås.

Stigen löper längs en klippvägg som stupar rakt ned i havet på c:a 90 meters höjd. Utsikten är obeskrivligt vacker.

Tanten på bilden var inte med på vår vandring, men jag är övertygad om att hon har gått längs stigarna många gånger under sitt liv. Hon får representera invånarna i de gamla byarna. Längs hela första sträckan finns ett räcke att hålla sig i och som ska förhindra att folk med anlag för svindel drullar utför stupet. Under årens lopp har vandrare satt fast hänglås i detta räcke och kastat nycklarna i havet som bevis på den eviga kärleken. En slags förlovning. Givetvis hade jag också förberett ett hänglås med gravyr som nu hänger för evigt bland alla de övriga.

Denna skulptur finns nog i många fotografers samlingar. Det som ser ut som druvklasar i bakgrunden är alltså hänglås.

Mellan de två första byarna är det bara 2-3 km och det blir en lättsam och ganska snabb vandring. Manarola är en väldigt liten by men otroligt charmig med sina olikfärgade husfasader. Eftersom byarna inte har några riktiga hamnar, måste fiskarna dra upp sina båtar på torget eller på gatan varje kväll. Det ser extra pittoreskt ut. Som tur är handlar det inte om några stora fartyg utan mest små roddbåtar.

Nästa by heter Corniglia. Den enda av de fem byarna som inte ligger direkt vid vattnet utan uppe på ett dramatiskt stup. Vandringen mellan Manarola och Corniglia är lätt, men för att komma upp till byn måste man gå uppför en stentrappa på 377 trappsteg. (382 säger dom som har räknat). Det gick förvånansvärt bra för alla i gruppen. Väl uppe träffade vi en annan grupp svenskar med samma intresse som vi.
Corniglia visade sig också vara en riktig pärla. Vi stannade där i en och en halv timme och åt lunch på en liten enkel restaurang vid ett torg. Vi passade också på att fylla på vattenflaskorna vid den kran som fanns på torget.

Fr.o.m. nu blev det betydligt tuffare vandring. Många valde att ta tåget härifrån till Vernazza och slutligen MonteRosso. Jag bestämde mig för att gå. Denna sträcka bjöd på en del utmaningar i vertikal led, men några egentliga svårigheter innebar det inte. Bara mer ansträngande.

En blick bakåt mot Corneglia gjorde att man tyckte att det var synd att lämna byn.

Vernazza anses av många som den allra vackraste byn. De vy man får över byn när man närmar sig uppifrån är fantastisk vacker och dramatisk.

Hur kan någon överhuvudtaget komma på iden att bygga hus på en sådan plats, kan man undra.
Sista trappan var så jobbig att gå utför så jag var tvungen att småspringa. Då belastar man inte knäna så länge vid varje steg. Å andra sidan fick man vara väldigt försiktig i trapporna. Vernazza var en dröm. Men drömmen innehöll också massor av turister. Nästan lite jobbigt att inte få ha pärlan för sig själv.
Här fanns badmöjligheter vid en liten sandstrand nedanför torget, men jag tyckte att det var för trångt för att bada. Det blev en öl i en bar ute på piren istället. Sista sträckan mot Monte Rosso skulle vara den allra mest krävande. Guiden berättade att hon hade köpt båtbiljetter till hela gruppen från Monte Rosso och ända hem till La Spezia. Det innebar att det blev lite smått om tid att gå den sista sträckan. Dessutom skulle man då inte hinna bada i Monte Rosso, vilket kändes som ett måste när det var 27 grader och stekande sol. Efter en lång överläggning med mig själv, beslutade jag mig för att ta tåget den siste sträckan. Ett svårt beslut. Det kändes som ett svek mot sig själv att inte gå hela vägen. Å andra sidan var det bara två stycken som skulle gå. Badet i Monte Rosso uppvägde de negativa funderingarna. Det var underbart.

Båtresan tillbaka var en perfekt sammanfattning av dagens etapp. Man fick se hela kustremsan från havet och det gav ett annat perspektiv på både vår egen prestation och på den prestation som pionjärerna i denna region en gång utförde.

Fiskare är ett bekymmerslöst folkslag. Totalt avskärmade från omvärlden.

Corniglia från havet - fantastiskt

Efter hemkomsten var det dags för en fiskmiddag på en lokal trattoria i La Spezia.
Det var jättegott.
Förrätt: Räkor, musslor, bläckfisk m.m.
Primo: Pasta med havets läckerheter
Segundo: Braxen med bamseräka
Efterrätt: Glass med kaffe.
Det blev många intryck att smälta från denna dag. Ärligt talat så var en dag för kort tid för alla upplevelser.
Dessutom gick vi alldeles för fort. Jag rekommenderar alla som tänker besöka Cinque Terre att avsätta minst två dagar. Man behöver stanna och njuta på många platser, gå ned till havet och bada, sola, känna atmosfären, fundera, "va sig själv för en stund".

Sängen hägrade kl 23 och jag stöp handlöst i den.
Sorry Harry

Torsdag 24 Sept

Båtfärd till PortoVenere. Ytterligare en fantastisk stad med en dramatisk stadsbild, mångfärgade hus kringgärdad av medeltida borg och kyrkan på en udde mot havet.

Vi bytte till en annan båt som först tog oss på en tripp runt hela ön Palmaria. Därefter landsteg vi på ön. Dagens etapp var helt enkelt en vandring runt Palmaria och en picknick på toppen av berget mitt på ön. Som vanligt tjusiga vyer åt alla håll. Picknicken avnjöts under ett av de största träd jag har sett. Det gav en skön skugga över hela gruppen.

Dagens vandring var lättsam och vi betecknade det som en vilodag. Båten tog oss tillbaka till La Spezia och vi hade hela kvällen fri för egna aktiviteter.

Det blev en promenad i stadskärnan och vi hamnade till slut på en restaurang som vi tyckte såg trevlig ut. Det visade sig att det satt redan 4 personer från vår grupp där och efter en kort stund dök det upp ytterligare ett par vid vårt bord. Den stackars unga kyparen hade ett väldigt bestyr att servera oss på ett tillfredsställande sätt. Potatisen kom in först när vi hade ätit upp allt det övriga. Vi fick inga vinglas trots att vi hade sagt till två gånger. Till slut snodde vi glasen från grannens bord. Min mat var ingen kulinarisk upplevelse, men några var nöjda och vi hade en rolig och trevlig kväll.

Jo förresten , förrätten var väldigt god.

Parmaskinka med Mozarella-ost. Smutt !

Oj, jag höll på att glömma tiramisun till efterrätt. Inte heller fy skam.

Men kalvkött med gorgonzola-sås lät godare än vad det var.

Eftersom dagen hade varit tämligen vilosam orkade jag ägna ett gott antal sidor åt Harry innan jag somnade.

Börjar inse att det här var ett av Harrys bottennapp. Hans övriga äventyr har varit betydligt bättre.

Fredag 25 Sept

Frukostarna på hotellet är en tråkig historia. Vår grupp var hänvisad till en egen matsal med ett starkt reducerat frukostinnehåll. Det är förstås Tema-resor som vill hålla nere kostnaderna men vi kände oss lite undanskuffade. Den här morgonen däremot hade vi även en grupp japander i "vår" matsal, och nu fanns det plötsligt bacon och ägg + diverse andra nyheter på frukostbordet.
- "Japaner, Japaner"
Idag blev vi hämtade av en betydligt mindre buss. Förklaringen kom ganska snart. Vägen upp till dagens startplats (Bolano) var otroligt brant och slingrig. En vanlig buss hade aldrig tagit sig dit upp.

Vandringen denna dag skedde utmed "Alta Via", gamla vägen: En stor skillnad mot tidigare vandringar var att nu bestod underlaget av behaglig sand. Inga stenar och rötter som man hela tiden varit tvungen att se upp (eller ned) för. Vi öppnade hårt med en lång uppförsbacke, men sedan var det en jämn stigning upp till 710 m (vi startade på 550 m).

Vägen var kantad av bl.a. Kastanjeträd, Olivträd, Sten-ekar, Murgröna + en massa som jag inte kommer ihåg.

Dagens picknick blev en extra upplevelse. PÅ 710 meters höjd dök det plötsligt upp en liten "bodega".

Tro det eller ej, men Linda hade bokat in oss där. Hon kände kvinnan som ägde stället. Vi fick duka upp vår medhavda picknick på ett långbord och fick sitta på stolar (låter inte så märkvärdigt, men efter flera timmars vandring uppskattar man det.) Förutom vår egen mat dukade kvinnan fram Pajer, Lasagne, Massor av Rödvin och vi kunde beställa kaffe efteråt. Men allra mest uppmärksamhet fick ändå den underbara gorgonzolaosten som en av deltagarna hade burit i sin ryggsäck hela dagen. (den vägde två kilo).Vi hade fullt upp med att hindra den från att lämna bordet på egen hand. MEN JÄVLAR VA GOD DEN VAR.

Efter maten bar det iväg nerför igen. En lång och krokig väg, delvis asfalterad. Jag var så glad att vi slapp gå uppför den backen. Det hade varit tufft. Så småningom var vi nere i den lilla byn Calice al Cornoviglio. Jag besökte den medeltida kyrkan. Den visade sig innehålla en konstutställning med många vackra tavlor. Mitt ute i skogen. Svårt att förstå....

Bussresan nedför berget var ett eget äventyr. Trollstigen - Släng dig i väggen.
Jag vill rikta ett stort tack till busschauffören som låg på signalhornet i kurvorna.

Kvällens middag blev en överraskning. Vi åkte buss till utkanten av stan. Steg ur bussen på en bakgata och promenerade in i något som liknade ett slumkvarter. Plötsligt uppenbarade sig en restaurang som ingen av någonsin hade hittat till. Vi hade inte ens vågat försöka. Två dukade långbord stod innanför dörren. Fullt med delikatesser på borden. Men vi fyllde bara det ena bordet. En grupp italienare hade bokat det andra.

Maten var underbart god men ljudnivån steg till närmast outhärdlig. Efter huvudrätten var jag tvungen att gå ut för att vila öronen och huvudet. Där ute träffade jag en dansk kvinna som var med i vår grupp. Jag satte mig vid hennes bord och hon började prata. Jag tror att jag sa JA och NEJ vi ungefär rätt tillfällen.

Jag har ingen aning om vad som fanns på tallrikarna, men här är en bild på några av rätterna.

Mätta och belåtna återvände vi till hotellet och Harry fick några minuter innan ögonlocken föll igen.

Lördag 26 Sept

Så var det dags för resans sista vandringsdag.

Ännu en gång blev vi hämtade med en buss som tog oss till byn Biassa, som ligger halvvägs till Rio Maggiore.

Högt upp till 500-metersnivån igen till en gammal telegrafstation. Luften är mycket svalare och skönare att inandas på den här höjden. Vandringen går från början genom en skog av sten-ekar, med massor av löv och barr på marken

Jag vet inte vad den här tall-sorten heter men den hade enorma kottar. Jag plockad med mig en, men den var så stor att den inte fick plats i ryggsäcken.

Längs stigen fanns, med jämna mellanrum, olika redskap för gymnastiska övningar. Dom såg ut att vara 100 år gamla, men dom funkade säkert fortfarande.
Någon upptäckte en liten skogsmus på marken vid en vilopaus. Linda påstod att den heter Sjusovare.
Förmodligen Italiens mest fotograferade mus just nu.

Det här var visst inte Krokus, men det påminner.

När vi kom ut ur skogen och närmade oss byn Campiglia (Är det fler än jag som tycker att många orter i Italien heter nästan likadant) började det hända saker med naturen. Utsikten mot havet på vår högra sida var helt magnifik.

Några hundra meter efter Campiglia breder vi åter ut vår picknickduk på marken, och ännu en gång hade Linda lyckats hitta en massa läckerheter.
Jag fattar inte hur hon bar sig åt.

Sista kilometrarna av dagens etapp innehöll så fantastiska vyer över klipporna som växer lodrätt ur havet att det finns inga ord för att beskriva dem. Bilderna får tala för sig själva

Till slut var vi ännu en gång i PortVenere, men denna gång närmade vi oss stan från ovan. Efter de branta trapporna på slutet, kändes det underbart att sätta sig vid brunnen på torget och dricka vatten direkt ur kranen. De senaste kilometrarna var väldigt krävande. Ännu en gång var jag tvungen att småspringa för att inte belasta knäna alltför mycket. Det visade sig vara en effektiv metod, om än lite farlig.
Portofino är en spännande stad. Bakom dom färggranna husfasaderna mot havet döljer sig en lång och smal affärsgata från medeltiden. Den leder till en gammal kyrka som är placerad längst ut på en klippa.

Vi tänkte bada vid kyrkan, men klipporna var så hala att vi avstod. Vi gick istället 500 meter åt andra hållet där det fanns en ganska fin badstrand.
Som på beställning hittade vi en liten uteservering i närheten av havet, och ännu en gång fick jag möjlighet att njuta av världens främsta törstsläckare - ÖL.
Jag har förresten hört att Italiens vinodlare är bekymrade eftersom dagens italienska ungdomar hellre dricker öl än vin.
Kl 5 gick båten mot la Spezia och 20 minuter senare var vi på hotellet igen.
På kvällen åt vi alla pizza på en av stans finaste pizzerior. Dom var goda, men den i Milano var ännu godare.
Sen var det dags för sista natten i Italien. Jag tänkte packa, men jag orkade helt enkelt inte. Sängen lockade mer.

Söndag 27 Sept

Upp kl 7.
Vi lyckades få ner all packning i resväskorna trots att vi hade handlat parmesan-ostar och pesto m.m.

Efter den traditionella frukosten (utan japaner idag) avgick bussen kl 10 till en vingård nordost om La Spezia. Gården ligger i Luni-ditriktet och heter Ca´Luni. Enligt gammal latinsk stavning ska LUNI egentligen skrivas LVNAE, vilket står på nästan alla lokala viner i trakten. Det var en väldigt modän vingård, som hade iordningsställts för visningar. Tyvärr fanns inte odlingarna i närheten, vilket gjorde att vi fick se vintillverkningen på film istället. Lite tråkigt tyckte jag. Men vinprovningen var allt annat än tråkig. Massor av gott tilltugg och vi fick smaka tre olika viner. Två vita och ett rött. Vi köpte två flaskor av det första vita. Jag förstod aldrig hur Anita lyckades packa in även dom i sin resväska. Vi köpte även en stor burk tomat-marmelad som var sagolikt god.

Ja, så var det dags för den långa bussresan till Milanos flygplats .

Vi stannade vid en synnerligen konstgjord s.k. "Outlet" för att äta lite.

Vi var många som somnade i bussen de sista milen till Malpensa.

Incheckningen gick som en dans även om kön till säkerhetskontrollen var djävulskt lång. Kl 20 satt vi i alla fall på planet och efter ett rekordsnabbt byte i Köpenhamn var det bara sista biten till Arlanda kvar.

Jag passade på att göra upp med Harry. Jag hade rätt beträffande mördaren. Förstod väl det.

Ännu en natt på Rest & Fly, och en köttbullemacka på SkyCity till frukost.

Tåget till Gävle var lite försenat så det blev världens tjur-rusning till nästa tåg som tog oss till Sundsvall.

Bilen stod kvar på parkeringen och en timme senare kunde vi konstatera att årets Italien-resa var slut.
Ytterligare tre kvart senare var jag hemma i Österforse och allt var som vanligt igen.

NÄSTAN.

Nu inleddes nämligen minnesfasen. Och den är lång. Den sträcker sig åtminstone till nästa resa.

De foton som jag har lagt in i min blogg är bara en bråkdel av alla de 620 kort jag tog. Dessutom har jag några timmars film att ta reda på.

Det här var första gången någonsin som jag har dokumenterat en resa. Det var verkligen roligt att påminna sig själv om alla detaljer, och jag rekommenderar det verkligen, oavsett om man lägger ut det i offentligheten eller inte.

Idag, Fredag 2 Okt har jag ägnat nästan hela dagen till skrivandet, undantaget ett besök hos tandläkaren i morse och en kort paus för lunch. Den bestod av hemlagad pölsa med kokt potatis och rödbetor. För att få en italiensk touch på pölsan piggade jag upp den med lite parmesan-ost.

3 dagar kvar

2009-09-16T20:03:00.000+02:00

Ikväll blev det Packat & Klart.
När jag hade fått ner alla grejer och lyckats stänga locket slog det mig plötsligt att jag hade 3 par skor som också ska slåss om utrymmet. Fråga mig inte hur det gick till, men 5 minuter senare var det fixat.
Tur att jag har en flexibel resväska.
Nu återstår bara teknik-grejerna, d.v.s. 2 kameror, videokamera, kikare, kamerastativ, telefon, en massa batterier, 6 olika laddare till alla möjliga grejer o.s.v.
Nu känner jag mig nöjd med packningen och sköljer ned den med en Falcon Bayerskt.

Det blev lite körigt på jobbet idag igen. Ännu en gång var det en server som helt plötsligt slutade funka. Försökte starta om den men den var stendöd. Den servern sköter backup:en på hela företagets samlade data.
-Shit, tänkte jag . Den här hinner jag aldrig fixa innan jag ska ha semester. Men vi kan ju inte vara utan backup en och en halv vecka.
Efter lite skruvande och mekande visade det sig att det var fel på strömbrytaren, och efter ytterligare mekande lyckades jag laga den och allt var frid och fröjd.
Fan vad det kändes skönt.
Allt annat strul på jobbet ska jag skona er ifrån den här gången.

Mina nya glasögon förvränger verkligheten för mig. När jag tittar på bildskärmen ser den ut så här:

Efter jobbet åkte jag till optikern för att klaga. Han påstod att bågarna var för "glada" och att hjärnan kommer att vänja sig. Jag svarade att "det vore väl bättre om jag var glad och hjärnan fick uppleva verkligheten som den är".

Just nu skiter jag i det, eftersom jag bara ska glasögonen på jobbet :-)

I morgon är det torsdag.

Alla människor man frågar säger att fredagar är veckans bästa dag eftersom då är det snart lördag. ( Smaka på den ett tag ! ).

Nu är jag ju redan ledig på fredagar eftersom vi jobbar 4-dagarsvecka. Det borde innebära att torsdagar är veckans bästa dag för mig. Knepigt.

Dom flesta tycker också att våren är bästa årstiden för att då är det snart sommar.

För mig är längtan bästa fasen, för då är det snart dags för resa.

Håll med om att det är knepigt !

Vi har alltså ett mycket stort behov av att ha något att se fram emot.

Gonatt

4 dagar kvar

2009-09-15T20:41:00.000+02:00

Nu befinner jag mig i ett intensivt skede av längtansfasen. ( Längtar som fasen :-).
4 dagar till avresedatum. Börjar kolla vädret i området. Det ser inget vidare ut.
Just nu är det riktigt oväder i nordvästra Italien, men det är säkert bra, för då hinner det regna ifrån sig tills vi anländer .
Vi åker tåg från Sundsvall till Arlanda på lördag eftermiddag. Där övernattar vi på Rest & Fly, Arlandas eget ”lyxhotell” där rummens storlek är 2x2 m, med plats för 4 personer.
Planet går väldigt tidigt på Söndag morgon, men det är bara bra för då kommer vi till Milano på förmiddan och får tillfälle att utforska staden lite. A föreslog igår att vi skulle gå och titta på fotboll. Milan spelar hemmamatch mot Bologna. Men vi konstaterade att det var både för dyrt och i senaste laget att boka det nu.
Jag har inte packat ännu, men jag har börjat plocka fram dom grejer som ska med.

De två arbetsdagar som återstår innan avresan känns inte så inspirerande. Hoppas att alla datorer och system kommer att fungera hyfsat till veckan. Eftersom jag är ensam på min avdelning har jag varit tvungen att ragga ihop ersättare från Stockholm, Helsingfors och England när det gäller IT-supporten. Jag har meddelat alla att jag kommer att vara ”uncontactable” hela veckan.

Får jag fresta med en vacker bild från Portofini, känd för alla lyxiga båtar som lägger till i hamnen.

En vanlig dag på jobbet

2009-09-10T23:36:00.000+02:00

Kl 06:45
Hade just hämtat ut dagens lunch ur frysen. Det blev ”Kassler i ugn, med ananas, svampsås och ris”.
( Det är det första jag gör när jag har stämplat in på morgonen. Annars glömmer jag det, och då blir det en stelfrusen matlåda eller en Billys panpizza till lunch)
Innan dörren till kontoret hunnit slå igen dök dom på mig.
-Göran ! Stämpelklockan går fel och det går inte att komma in i tidredovisningssystemet !
- Ja, får jag hänga av mig jackan först, svarade jag (som vanligt).

Mycket riktig, det var nåt fel. Jag konstaterade att det inte gick att accessa databas-servern LHSEBISDB1 . Den var mer eller mindre död. Skulle just gå ut till server-rummet när konstruktionschefen kom och sa att ”Jag har en kille som kommer att bli hemma länge p.g.a. sjukdom, och han måste få möjlighet att jobba hemifrån”.
Jag förklarade att det är fullt möjligt, men man måste ansöka om den rättigheten hos våra finska beslutsfattare och vara beredd på att det tar läng tid att handlägga.
Efter 15 minuters argumentation rusade jag ut till server-rummet. En illröd lampa blinkade ilsket på servern.
Fan, hårdvarufel tänkte jag. 190 användare drabbade. Provade att felsöka, ingenting fungerade. Det gick inte ens att stänga av den utan att rycka ut kabeln. Sagt och gjort, försökte starta upp igen. Fortfarande blink på den röda lampan och servern startade inte som den skulle. Efter 3 försök gick den igång på ”halvfart” men inga program fungerade. Telefonen började ringa oavbrutet och det gällde att vänligt förklara att ”Det är inte bara du som har problem. Det funkar inte för dom andra heller”. Skickade ut ett mail till alla och förklarade situationen. Ytterligare 7-8 samtal från dem som inte hade hunnit läst mailet ännu..
Kvalitetschefen ringde och sa att du måste fixa en delad mailbox för några personer på reservdels-avdelningen.
-Jag fixar det, sa jag.
Klockan är 8 och nu har dom vaknat till även på vårt kontor i katrineholm.
-Det går inte att fakturera i affärssystemet, säger den första.
-Jag kan inte komma åt mina mail, säger nästa.
-Kan du hjälpa mig att konfigurera min mobiltelefon så att jag kan läsa mina mail när jag är ute och reser ?, sa den tredje.
-Varför blir det ”logiskt programfel” när jag ska avsluta en order säger den fjärde.
O.s.v O.s.v. O.s.v
Det jäkliga var att dom där felen inte alls har med den trasiga servern att göra.
Jag samlade ihop några screenshots, författade ihop ett långt mail, som vanligt på engelska, och skickade iväg hela frågan till centrala IT-supporten i Finland + en extra fråga till en kille i England.
Jag tittade på klockan. Den var … ingenting.
Min digitalklocka hade helt plötsligt dött. Den också !
Det var tredje gången i år. Och varje gång försvinner alla koder och annat som jag brukar mata in i den. Skit !
Kontaktade min hjälpssamme guru Henrik i Stockholm, och lyssnade av hans teorier om servern.
Efter en gemensam insats konstaterade vi att det var fel på både en hårddisk och en minnesmodul.
Klockan blev 9 och fikadags. Mitt i språnget hejdades jag av en kille på kvalietsavdelningen som hade bekymmer med en färgskrivare som inte uppförde sig som den ska. Den ville inte skriva i röd fäerg.
Jag slängde åt honom en tonerkassett och hoppades på att det skulle hjälpa. Det gjorde det.
Tog en snabbfika. N
När jag kom tillbaka till mitt kontor satt eftermarknadschefen där och väntade på mig. Han ville ha en genomgång av gårdagens möte om ett nytt system för reklamationshantering. Självklart, sa jag.
Efter en timme när vi var klara påminde han mig om att vi får besök från Hudiksvall idag, och han ville absolut att jag skulle vara med på en demonstration av ett nytt webb-baserat system för reservdelsförsäljning kl 11. Det tar bara två timmar, sa han.
-Självklart, Jag kommer ,sa jag. Samtidigt som jag visste att dom 190 användarna fortfarande väntade på att databas-servern skulle komma igång.
Jag hade i alla fall en halvtimme på mig att undersöka servern. Trodde jag.
Helt plötsligt kom min chef in och sa att jag skulle släppa allt jag hade för händerna och hjälpa personalavdelningen med en rapport som finnarna skulle ha idag. Den skulle innehålla alla anställdas namn, ort, lönekostnad per år inklusive semestertillägg och sociala avgifter (omräknat till EURO), befattning (på engelska) , uppsägningstid + en massa andra uppgifter.
-Jag fixar det, sa jag, samtidigt som jag kände en lättnad att slippa vara med på 2-timmarsmötet.
En av arbetsledarna dök upp och sa att jag måste installera ett sök-program på 4 datorer på verkstan.
Det var bråttom.
-Javisst, så snart jag hinner, sa jag.
Telefonen ringde oavbrutet från dom som fortfarande inte hade läst mitt mail i morse.
Henrik (min guru) ringde och ville att jag skulle starta om servern och köra ett program för diagnostik på den trasiga servern. -Du kan väl passa på under lunchen, tyckte han.
Sagt och gjort, jag provade men det gick ju inte alls.
-Skit, nu går jag och äter upp min kassler sa jag.
-Ja gör det så ska jag försöka fixa servern under tiden ,säger han.
- Lycka till, tyckte jag.
-Kasslern var inte så dum, men någon lunchpromenad blev det inte idag.
När jag återvände efter lunchen hade Henrik lyckats flytta hela serverinnehållet till annan server, (trots att han sitter iStockholm) och allt fungerade igen.
–Puss på dig Henrik.
Personalrapporten tog ytterligare en timme, och när den äntligen var klar visade det sig att det fattades c:a 10 personer och en omfattande felsökning startade. Men det gick att åtgärda ganska snabbt.
Men jag tyckte synd om lönekontorissan som skulle komplettera med en massa ytterligare uppgifter.

Kl 14 ringde en av mina samåkningskamrater och undrade om vi inte kunde fara hem tidigare idag. Han hade så litet att göra
-Glöm det, svarade jag.
En trasig bärbar telefon hade hamnat på mitt bord, och på den satt en lapp. ”Fungerar ej” stod det.
”Kan du fixa den ?”
-Oj, Jag får inte glömma att sätta in ett nytt backup-band i eftermiddag, tänkte jag samtidigt.
-Och visst ja. Jag skulle ju svara på två olika ”surveyer” senast idag också. Det var återigen finnarna som skulle ha in en del uppgifter om mobiltelefoni och ytterligare ett planerat serverbyte nästa helg.
-Vi hoppas du kan vara tillgänglig på jobbet den helgen, skrev dom. Så du kan testa att allt fungerar innan allt ska köras igång på måndagen.
DÅ PLOCKADE JAG FRAM MITT TRUMFKORT.
-NÄPP, DÅ SKA JAG ÅKA PÅ SEMESTER !!! svarade jag. Faan vad skönt det kändes.

Ja, sen var klockan nästan 16 och en vanlig dag på jobbet var slut.
I morgon är det fredag, och det är inte så dumt med 4-dagarsvecka ändå 

Men, nu är klockan 23:30 och jag borde gå och lägga mig. Jag ska ju till tandläkaren i morgon bitti.
Kom nu Harry så går vi till sängs
God natt

Först-bloggen

2009-09-06T23:04:00.000+02:00

BLOGGA ! Jag ?

Aldrig i livet.
Ett löfte ?
En rädsla ?
En insikt ?

Inget av skälen behöver vara för evigt.
Nä, kasta dig in i hetluften !
Vad är det värsta som kan hända ?

Det mesta i den här bloggen kommer, närmaste tiden, naturligtvis att handla om min kommande resa till Italien.
Detta Italien som jag besökt en enda gång i mitt liv, men som jag blev så otroligt förtjust i.
Speciellt den fantastiska italienska landsbygden som är en blandning av berg och dalar, kaos och harmoni, gammalt och ungt. Ja dom italienska städerna är också fantastiska i sitt slag. Vi behövde faktiskt en och en halv dag för att se alla sevärdheter i Rom ifjol. Men den resans höjdpunkt var absolut Toscana. Utan konkurrens.

Det sägs att planeringen är halva resan. Nja, jag skulle vilja säga att det finns många halvor i en resa. Men om man ska försöka sig på en procentuell fördelning så är det här mitt förslag:

Planering och bokning = 20 %
Längtan = 30 %
Själva resan = 50 %
Minnen = 30 %

( Ja jag vet att det blev 130 %, men det finns ju ett uttryck som säger: "Allt och lite till" . Jag har alltid undrat varför man säger så, men i det här sammanhanget förstår jag varför.)

Just nu pågår "Längtansfasen". Den är underbar men den grusas en aning av oron för att någon av oss ska drabbas av "gris-sjukan".

Årets resa går till den Liguriska kusten.

Det ligger där uppe vid smalbenet på den Italienska stöveln. Söder om Milano. Öster om Genua. Nordväst om Pisa. Största staden heter La Spezia och där ska vi bo hela tiden.

Nog om detta för idag. Jag lär återkomma. ( "Lär"?, vad konstigt det ser ut i skrift )

Snart är min förlängda helg slut.
Min ofrivilligt lediga fredag ägnade jag åt ett besök hos optikern. Jag måste göra något åt mina glasögon som jag efter tre år fortfarande inte är vän med. Dom håller på att knäcka min nacke. (?)
Inte så att dom är våldsamma på något vis, men för att kunna läsa det som står på bildskärmen är jag tvungen att böja huvudet bakåt så mycket att det värker. ( Ja, ni som har progressiva glas förstår vad jag menar.). Nu hade jag hört talas om "progressiva terminalglasögon".

Jodå, optikern hade också hört talas om dem, men han sa att det heter "rumsprogressiva" glasögon. Skit samma. Jag provade ut ett par och valde dom första bågarna jag fick syn på. En positiv överraskning var priset: Endast 1800 kr. Skojaru? sa jag. Nä det var sant.
Att arbetsgivaren dessutom betalar nästan hela kalaset gör inte saken sämre.

Därefter gjorde jag ett nytt försök att hälsa på föräldrarna till en av mina klasskamrater från småskolan. Jag har inte hälsat på dem på mer än 25 år. Men det gick lika dåligt denna fredag som det gjorde förra freda´n. Dom var inte hemma nu heller. Då åkte jag hem till mina egna föräldrar istället. ( Jag var ju så jäkla kaffesugen ). Dom var hemma ( som alltid ). Och kaffet var gott.
Normalt sett skulle jag därefter åka till Kramfors, men Kramfors skulle åka till Härnösand den här helgen, så jag åkte hem.

Lördagen gick i deckarens tecken. Jag läser för närvarande Jo Nesbö´s serie om den norske, alkoholiserade kriminalkommissarien Harry Hole. Jag rekommenderar honom varmt ( Både Nesbö och Hole ). Jag fick t.ex. lära mig två tänkvärda sanningar:

"Det finns en sak som är värre än att ta livet av en människa, och det är att ta livet av den hon lever för."

"Vatten, feghet och begär söker sig alltid till den lägsta nivån".

Bra eller hur ?

Efter två timmar med Harry, tänkte jag "Det här går ju inte" .
Så jag snörade på mig vandringsskorna och gick en sväng till Långsele och tillbaka. Precis när jag satte nyckeln i låset vid hemkomsten öppnade sig himlen och regnet vräkte ned.
Då kunde jag ägna ytterligare några timmar åt Harry med gott samvete innan det var dags för både ishockey- och fotbollslandskamper. Efter 93 minuters fotboll och oavgjort 1 -1 var jag besviken och skällde på Zlatan för att han slarvade bort så många bollar. 8 sekunder senare var han helgonförklarad. På övertidens övertid. Sanslöst !!!
Nu kunde jag och Harry gå till sängs, nöjda med kvällen. Vi hann inte umgås länge förrän tröttheten slog till och han ramlade ur sängen och fick sova på golvet nedanför mitt sängbord.
På Söndag morgon plockade jag upp honom igen och läste några sidor innan jag åt frukost.
Jag bestämde mig för att bjuda mina söner på middag eftersom dom var på besök i Sollefteå i helgen. Det skulle bli grillad fläskfilé, men eftersom M är vegetarian fick det bli grillad Falafel till honom. Tyvärr gjorde jag ett stort misstag. Efter att ha grillat båda delarna separat hällde jag över dem på samma serveringsfat. M kunde därför tyvärr inte äta sin Falafel då det fanns risk att smak och sky från filén hade beblandat sig med den. Fånigt tyckte jag först, men efter att han hade jämfört det med risken att en allergiker får i sig något han inte tål, så förstod jag mitt misstag. Jag fick i alla fall lära mig något.
På kvällen var det dags för Bingo-Lotta att göra mig besviken ännu en gång. Men jag var ett enda futtigt nummer från att vinna 32000 kr. Det hade betalat Italienresan.
Som tur var ringde Kramfors och berättade hur hon hade haft det i Härnösand. Då blev jag glad igen.
Nä, klockan är 22:40 och nu är det dags för mig och Harry att natta igen. Det är arbetsdag imorgon och jag ska upp kl 5 som vanligt.
God Natt

2009-09-06T22:58:00.000+02:00